Göteborgsposten – 17 september 1869, sida 2

d. 2 d:s snö till ett qvarters djup skulle ha fallit i trakten af Hjo. Nämnde stads tidning upplyser nu att detta rykte saknar all grund. Eldsvåda. Frän Warberg skrifves d. 15 d:s: Sistl. Thorsdag kl. 12 f. m. utbröt eld, under det folket förtärde sin middag, vid hemmanet n:o 4 Rolfstorp tillhörigt bonden Tuve Ohlsson. Uela den inbergade grödan jemte största delen af gårdens inventarier blefvo lågornas rof. Kreaturen befvo räddade, men föga af lösöreboet. Husen voro försäkrade i Hvalinge med flere socknars enskilta brandförsäkringsbolag tillika med gröda, lösören och inventarier till ett sammanlagdt belopp af 8,000 rdr, hvaraf spanmål och foder för 2,300 rdr. Om eldens uppkomst vet man ej ännu något med säkerhet. — Oaktadt försäkringen, gör likväl egaren en stor förlust, enär hela den inbergade grödan i värde uppgick till omkr. 4,000 rdr. Rymd fånge. Af tvenne fångar, hvilka i Tiedags i forra veckan af en kronotjerdingsman skulle föras från Sala till Westerås, beredde sig den ene midt på ljusa dagen till: talle att rymma vid en gåstgitvaregård, som under vägen skulle passeras. Förutom fångföraren voro skjutsbonden och händelsevis ätven en polisbetjent tillstädes, och man vet sanuerligen ej hvilket man här mest skall beundra, fångens fintlighet eller hans väktares blindhet. Veklocipeden som sortskassningsmedel. En af vära yngre artister, berättar Dag. Nyh., anträdde för ett par veckor sedan en längre resa på volociped. I ett bret till en vän i hutvudstaden, at hvilket nämnde tidning erhållit del, skrifver han, bland annat, rörande sin resa: lefter åtta dagars, i alla afseenden lyckosam resa, befinner jag mig nu nere i Småland, på 33 mils afstand från hutvudstaden. Hvarken jag eller velocipeden ha tagit ringaste skada, ehuru vägarne på tlera ställen varit skrala, steniga och backiga. Min velocipeu väger med packning 145 tå, jag sjelf nagot mera, alltså en ganska ansenlig vigt att bäras af ett så smäckert akdon. Emellertid är jag nu, som sagdt, lyckligt och väl i Småland, och det under de bästa omständigheter, jag någonsin vågat hoppas, hvilket ytterligare styrker mig i den tron att velocipeden, om den rätt användes, blir af otroligt stort praktiskt värde, och kommer jag alltid att begagna mig af den för mina studieresor. Såsom ytterligare prof på velocipedens användbarhet som tortskatfningsmedel, har Dag. Nyh. erhållit följande meddelande: En ung hr L., son till en af hufvudstadens läkare, har åkt från Stockholm och till trakten at Trosa samt äter på velociped. Väglängden är 14 mil och skedde återfärden på 7 timmar, oaktadt vägen är backig och rast hölls ett par gånger. På stället der han vistades, 1 mil från Trosa, insjuknade en person helt hastigt, hvarföre bud skulle atsändas till stadens apotek etter läkemedel. Hr L. erbjöd sig att uträtta detta, men den sjukes anhöriga, fruktande att velocipedåkaren ej skulle komma nog fort, sände samtidigt ett ridande bud, som likväl anlände till staden 5 minuter senare än hr L. En annan, hr P., har, utan att begagna något annat fortskattningsmedel än sin velociped, under loppet af en kort tid besökt vänner och anförvandter i Småland och Östergötland, hvarunder han tillryggalagt en sammanlagd väglängd af öfver 53 mil, deraf åtskilliga dagar 8—9 mil. Helt nyligen har ofvannämnde hr L. hemkommit från en velocipedfärd till Norrköping, fullbordad på 3 dagar, derunder afständet mellan Runtuna prostgård, 2 mil från Nyköping och Norrköping, eller 9 mils väg, tillryggalades på 3 timmar. — I sanning, en åkning, vittnande om både snabbhet och uthållighet. Den betydliga silfverstölden i Nora prestgärd förlidet ärs sommar har nu, enligt hvad Nerik. Alleh. omtalar, kommit på det klara, och tjufvarne äro upptäckta. En för andra stölder nyligen häktad person vid namn Anders Wilhelm Andersson från Karlstad, för närvarande under ransakning vid Nora rådhusrätt, har nemligen i en längre bekännelseskrift erkänt, att han, jemte en kamrat, en norrman, stulit silfret och försålt detsamma i Arvika, dit tjufvarne, som haft häst och åkdon, omedelbart efter stöldens föröfvande begifvit sig. Evighet ger styrka. Torshälla, i förening med det närbelägna Nyby bruk, har visat hvad som genom enighet och sträfvan kan utföras äfven inom arbetaklassen. Några arbetare började ifra för stiftandet af en sjukoch begralningskassa — någon dylik stiftelse fanns ej förut på platsen. I Januari 1867 kom den till stånd, räknade 27 manliga och 18 qvinliga ledamöter. Lyckan gynnade företaget, och hela året 1867 fortgick, utan att någon utbetalning ur kassan kom i fråga. — Framgången väckte mod och håg till flera företag. Under de månatliga sammankomsterna i sjukoch begrafningskassan började man diskutera frågan, huruvida man icke genom sammanskott skulle kunna komma derhän, att en liten handel kunde öppnas. Beslut och handling ha hos dessa små samhällens arbetare visat sig vara ett. I Mars 1869 voro 200 aktier å 10 rdr tecknade. Inbetalningarne ha ordentligt influtit, en liten egendom inköptes af aktiebolaget, och handeln öppna