Göteborgsposten – 15 september 1869, sida 1

Herr Lecoq ). (Roman af Emile Gaboriau. (Ötfrors. fr. Franskan.) Sedan hon så småningom blifvit en af dessa drottningar i söllskapslifvet som Paris adopterar, var det med ett slags raseri som hon rusade från nöje till nöje. Sökte hon döfva sitt samvete? Hoppades hon att genom ansträngningarne förjaga sina mörka tanker? Tant Medio ensam var det som m:me Blanche någon gång lät blicka i sin själs djup. — Jag är, sade hon, som en lifdömd hvilken man bundit fast vid achvotten och som man öfvergifvit sägande: lef tills bilan faller af sig sjelf. Och hvad fordrades det väl för att bilan skulle falla, det vill säga för att Martial skulle upptäcka allt? ett ord, en obetydlighet, en nyck af slumpen... hon vågade ej säga ett beslut af försynen. Sådan var i hela sin fasa den sköna och förnäma hertiginnan de Sairmeuseis belägenhet. Hon har allt som gör en menniska lycklig, sade man om henne, under det hon kände sig glida allt djupare och djupare ned i en afgrund. Lik en skeppsbruten matros som håller sig uppe på ) Forts. fr. N:o 212.