Göteborgsposten – 13 september 1869, sida 1

stammade hon med en röst som hennes öfverdrifna sinnesrörelse nyss förut gjorde nästan obegriplig. Martial gaf ej akt på detta ord Åyttorligaro, som åtminstone skulle han väckt hans förvåning. — Min lar är död, Blanche, yttrade han. — Hertig de Sairmeuse! .. Min Gud! ... På hvad sätt? ... — Genom ett fall från hästen i Courtomicus skog, nära Sanguilles klippor... — Ah!... det var just der som min stackars far var nära att bli mördad. — Ja... det är verkligen i samma trakt. Ett ögonblicks tystnad följde härpå. Martial hade ej älskat sin far särdeles högt, och sjelf hade han ej varit älskad af honom, det visste han; han förvånades öfver den bittra smärta han erfor vid tanken på att denne far ej mera fanns. Men det var ännu något annat. — Enligt detta bref som ett ilbud medfört till mig, fortfor han, tro alla menniskor i Sairmeuse på en olyckshändelse. Men jag!... jag! ... — Nåväl? ... — Jag tror på ett brott. Ett utrop af förskräckelse undföll tant Medie och m:me Blanche bleknade. , — Ett brott! ... upprepade hon. — Ja, Blanche, och jag skulle kunna namngifva den brottelige Oh! mina aningar bedraga min Gi, Min fara