Göteborgsposten – 10 september 1869, sida 2

på sitt rum i hötel Meurice, var m:me Blanche dock ingalunda att beklaga. Resan, rörelsen, åsynen af ovanliga föremäl, bullret af Paris under fönstren, en ny omgifning, med ett ord all slags omvexling ryckte henne så att siga med sig. Hon fick ro om nätterna: ett slags töcken omsvepte den rysliga scenen i Borderie, hennes samvetes röst tystnade . .. Hon började tillochmed att mindre hata tant Medie, som utom det att hon gjorde två toiletter om dagen återtagit sina gamla vanor ... Det förflutna skulle bli utplånadt, trodde hon, och hon invaggade sig i förhoppningar om ett helt nytt och bättre lif, då en dag en af domestikerna i hotellet visade sig och sade: — Dernere är en man som begär att få tala med fru marquisinnan. Halfliggande på en kanap med armbågen stödd mot kuddarne, pannan i handen, lyssnade m:me Blanche till tant Mådies ugpläsande af en ny bok. Domestikens inträde kom henne ej ens att höja på hufvudet. — En man? upprepade hon, hvilken ? Hon väntade ingen. I hennes tanka kunde den som kom ej vara någon annan än en af de arbetare som användes af Martial. — Jag kan ej upplysa fru marquisinnan derom, svarade domestiken. Det är en helt ung person, klädd som bonde, jag misstänkor att han söker en plats... — Det ä ifvel herr m is ill träffa ? ir,tan tvi Å herr marquisen han vill träffa —