Göteborgsposten – 10 september 1869, sida 1

— Bästa marquisinna, hvilka oändliga omsorger ni s bevisar denna kära tant! M:me Blanche darrade omärkligt och rodnade något. — Jag älskar henne så högt, den goda Medie, svarade hon. Aldrig kan jag visa mig nog erkännsam för de beris på tillgifvenhet och uppoflring som hon gaf mig då jag var olycklig. Det var en antaglig och helt naturlig förklaring. Sanningen att säga hade den unga marquisinnan haft tid att bereda sig på den, alldenstund hon förutsett en sådan anmärkning. Hennes uppförande var beräknadt. Ilon hade velat framkalla Martials förvåning för att en gång för alla gifva en förklaring. Och dock hade hon ej kunnat hämma en orolig darrning vid anmärkningen. Derefter betraktade hon förstulet sin mans ansigte för att upptäcka om något spår till : tanka fanns deri . Det märktes ej skuggan deraf. — Antingen har hon helt enkelt velat undvika att under två dagar vara på tumanna hand med mig, hade han sagt för sig sjelf, eller vill hon ingifva mig en hög tanka om sitt hjertas godhet. Tillfredsställd med denna tolkning, hade hen ej vidare bekymrat sig om en till det yttre så obetydlig omständighet. Han hade för öfrigt många andra saker att sysselsätta sig med. Den affärsman han skickat till Paris för att, om det