Göteborgsposten – 9 september 1869, sida 2

——7171777177——776ä—7—————————————— — —— — ——— —7 Men hvarken tant Medie eller m:me Blanche lätoe narra sig af denna tvungna försoning. i Hvarochen af dem behöfde blott rådfråga sitt eget hjerta för att vara förvissad om, att den andra hatade henne med ett dödligt hat. — Ah! jag gör bäst i att vara på min vakt, tänkte den fattiga slägtingen. Gud skall veta att min kära nitce gerna ville läta mig dela Mariannes öde. Kanhända någon dylik tanke verkligen genomfor m:mo Blanches hufvud. Hon smålog, hennes vackra blå ögon uttryckte endast ömhet, men raseriet kokude i hennes ådror. Hon erfor samma känsla som en galerslaf erfar, då han ser sin bittraste fiende, sin angifvare, sastsmidas vid samma länk som han bär. — Sålunda, tänkte m:me Blanche, är jag nu för alltid bunden vid denna farliga och trolösa varelse. Endast döden kan befria mig från hennes förhatliga närvaro. Så länge hon lefver skall jag ha hennes skrymtaktiga ansigto framför mig, likt ett lefvande samvetsqval. Jag tillhör mig ej längre sjelf, jag tillhör henne. Om hon befaller, måste jag lyda. Jag måste gilla alla hennes nycker. Hon har fyrtio års förödmjukelse att hämnas. Dessa tankar kommo henne att skälfva af raseri och hon anstängde sig för att tänka ut ett medel att befria sig från denna medbrottsling. Hon såg intet för närvarande, men framdeles tyckte hon sig se flera framskymta . .. Med någon slughet borde det ju ej vara omöjligt att