Göteborgsposten – 9 september 1869, sida 1

mig tillbaka, nu befaller jag och säger: jag vill! Ja, ja gör anspråk på att få följa er till Paris, och jag skall det. Ah!... det öfverraskar dig att höra det stackars beskedliga fåret tant Medie tala sådana ord. Men så är det. Jag har lidit så länge, och mitt tålamod har ändtligen tagit slut. Ja, jag har lidit grymt hos er. Det är sannt, att ni togo upp mig, gåfvo mig rum och föda, men i utbyte ville ni disponera öfver hela min person. Hvilket tjenstohjon skulle någonsin uthärda hvad jag har uthärdat ... Blanche, har du någonsin behandlat en af dina tjenarinnor så som du behandlat mig, mig som bär ditt namn! Och jag har ej haft någon lön, jag; tvärtom var jag skyldig er erkänsla, eftersom jag lefde på er barmhertighet. Ah! ni ha låtit mig dyrt betala brottet att vara fattig! ... Hon tystnade. All den bitterhet som under åratal samlats inom henne sökte sig utbrott och höll på att qväfva henne. Men hon återtog snart i en ton af bitter ironi: — Du frågar mig hvad jag skall göra i Paris. Hvad skall du sjelf göra der? Du skall göra uppvaktningar vid hofvet, eller hur, bevista baler, spektakler. Nåväl! jag skall följa dig. Jag skall vara med om alla dina fester. Jag skall ha vackra toilettor, jag som aldrig haft annat än dystra svarta klädningar. Ha ni någonsin tänkt på att förunna mig glädjen af en vacker toilett? Ja, två gånger om året köpte ni mig en svart sidenklädning, som ni anbefallde mig att noga akta... Men det var ej för min skull som ni gjorde denna utgift, det var för er egen och för att tiggerskan skulle göra heder åt ert ädelmod. Ni klädd g