Göteborgsposten – 6 september 1869, sida 1

med en osund setma och skrattande en idiots skratt, kände tillochmed de som hatat honom värst medlidande med honom . .. En tid trodde man att Sairmeuserna skulle undgå det allmänna olycksödet; man bedrog sig. De skulle snart, äfven de, få betala sin skuld till olyckan. En vacker morgon i December månad red hertig de Sairmeuse ut för att jaga en varg, som blifvit sedd i trakten. Om qvällen kom hästen tillbaka ensam, skälfvande af förskräckelse, med stigbyglarne slående hans af svett drypande sidor... Hvad hade det blifvit af ryttaren? Man började genast anställa efterspaningar och hela natten genomsökte tjugo domestiker, försedda med facklor, skogen. Men det var först efter förloppet af fem dagar och då man nästan afstått från alla efterspaningar som en liten herde, blek af sinnesrörelse, kom till slottet och förkunnade, att han i ett bråddjup upptäckt hertig de Sairmeuses stympade lik. Huru hade han kunnat falla dit, han en så utmärkt ryttare? Stalldrängarne förklarade saken på följande sätt. — Hertigen red ett mycket skyggt djur, sade de; hästen blef rädd! gjorde ett sidohopp ... det behöfdes ej mer. Det var först följande vecka som Jean Lachencur lemnade trakten.