Göteborgsposten – 4 september 1869, sida 2

lej fordringar med ett ödesdigert motstånd, hs kejsaren svarat med omfattande reformer oc Åmed den förståndiga, liberala, djerfva senats ce consultan, hvilken innehåller den mest radi n kala inskränkning, som någon i full kraf blomstrande regering någonsin frivilligt pålag sig sjelf. Den oförsonliga oppositionen söke visserligen att nedsätta, att bestrida betydel sen af hvad som på detta sätt erhållits, mer redan derigenom, att den på förhand förklara sig oförsonlig, har den sjelf beröfvat sig all förtroende, och det skall icke dröja länge, in nan den skall hafva på egen bekostnad pröf vat sanningen al den törutsägelse, som Mira bean riktade till sin tids jakobiner: Det dröjer aldrig länge, innan man blir utledsen vid dem, som aldrig äro belåtna med något. Innan ännu historiens timme slagit, innan ännu hatets politici och hämndens tedretici försvunnit från denna verldens skådeplats, skall nationen, så fort de konstitutionela reformerna blifvit lojalt genomförda, erkänna, att kejsaren tillkommer der äran at att ha varit den förste af suveränerna efter 1789, som förstått att gifva efter för den allmänna meningens billiga fordringar. Han gaf efter den 24 November, han gaf efter den 19 Januari, han gat efter d. 12 Juli! Och hvarpå skulle man då önska en revolution? Statens öfverhufvud har utfört sitt verk; det åligger nu oss att börja vårt, och låtom oss härvid taga oss i akt för den kritiserande och nedsättande anda, för den oppositionslusta, hvilken — såsom hr Guizot har sagt — är den vanliga stötestenen! för de nationer, som hvarken harva helt och hållet förlorat eller fullkomligt egt friheten; låtom oss icke öfverlemna ordet till tumultuanterna och deklamatorerna, låtom oss sätta propaganda mot propaganda, handling mot handling! I anhängare at friheten, hvilka lika litet skilja denna från jemnlikheten och ordningen som från sundt förstånd, vetenskap och medvetandet om lifvets realiteter, läggen Eder icke till hvila, utan sluten Eder tillsammans, organiseren Eder och gören motstånd mot dessa män! I ären de mest intelligenta, de kunskapsrikaste, de hederligaste; varen derför ej heller de trögaste och likgiltigaste! Öfverlemnen icke passionens gudomliga privilegium till Edra motständare! I, som hafven rätt, måsten vara lika passionerade, som de hvilka ha orätt. Varen verksamma, varen städse verksamma; understödjen den nya politiken, hvardera inom sin krets, i kommunalstyrelserna såväl som inom generalråden, och förbisen icke det helas bästa, derför att j möjligen måsten finna brister i några enskilda detaljer! Emot de omöjliga löftenas och de häftiga upphetsningarnes ström måsten j sätta de praktiska reformernas icke mindre starka ström, utan att hatet till folksmick rarne och folktörförarne förleder Eder att bli orättvisa och hårda mot folket. Hatven vilja, handlingskraft och mod, då skolen j segra och befria landet från en ny revolution, hvilket sista skulle såsom en sinnrik man anmärkt — vara en tydlig besparing i ekonomiskt hänseende. Det är här icke fråga om att vinna ura för sig sjelf, utan rent at om landets räddning, och om j ej viljen, handlen eller vågen, måsten j finna Eder i att, etter det j mistat både aktning och inflytande, åter genomgå de hårda pröfningar, som landet förut varit tillräckligt underkastadt. Om den allmänna me ningen utför sitt värf, såsom kejsaren utfört sitt, skola vi bli vittnen till en vacker ombildning af de politiska förhållandena. Det kan vara likgiltigt, om man vill kalla det en redlig revolution eller en konstitutionel ut veckling. Frihetsträdet är planteradt, och det skall snart beklädas med gröna blad-. Det skulle väl kunna behöfvas, att len praktiska demokratiens-, att den sunda och förståndiga politikens män någon gårg ite höra sådana ord äfven annorstädes. Det ir ej rätt att lemna fältet öppet åt ede oföronliga, att låta dem vara de enda, som kata fram idealer i handlingens lif och verka ör dem — det är äfven af nöden att midens män kasta bort dåsigheten och den krassa ndifferentism, som de alltlör länge burit i da en. Passion mot passion! ropar Olivier i rankrike, och ropet har genljud äfven i anra bygder. Till Dragnignan, Var departementets buf udstad, der detta tal hölls, hade anländt måer, fredsdomare och ansedda män från alla altan af dd. ee nn 4 oh — 1 — VS LAR O— — —