Göteborgsposten – 4 september 1869, sida 2

från Utlandet, Det finnes nu i Frankrike en man, hvars namn har en synnorlig klang och hvilket, ännu mera, betecknar ett politiskt system, en hel framtid. Detta namn är: Emile Ollivier. Våra bsara ha förut flera gånger hört detsansa uttalas. Hau kan vara för den napoIeonska dynsstien af vida större nytta, än ålrabeau var de: på sn ul tör bourbonerna, iv han är ärligare. Ian har i dessa dagar inom det generalråll eller landsting, till hvars ordförande regeringen utsett honom, hällit ett tal, hvilket är al större vigt, än de flesta dylika, emedan det inuebär eu program, mellan partiets program — detta parti ur hvars sköte den nya ministör skall komma att tagas, hvilken kejsar Napoleon snart nog mås e emotse, emedan den närvarande ministören ej längre ullfredsställer folkets önskningar. HUttar en mledning, i hvilken Ollivier prisade det poliUska litvet i England, såsom ett mönster af klok och törständig utöfning at friheten, fortför han sålunda: eHuru långt äro icke fransmän aflägsnade från KEvglands vackra, offentliga seder! Det vill synas, som att vi endast förstå att vara orörliga eller att rusa framåt, men att vi icke veta, hvad det vill säga att g det vill synas som att vi icke förstå att hålla oss upprätta som män mellan en anslutning utan värdighet och uppror utan rättfärdighet. Det vill synas, som att det är vårt öde att oupphörligt svänga fram och tillbaka mellan revolutioner och diktaturer. Derför minskas ock märkbart vårt inflytande. IIvarför — säga folken till hvarandra — tala vi ännu om den stora nationen., och hvarför skola vi erkänna, ti detta rörliga och oroliga folk, som icke förstår att beherrska eller styra sig sjelf, har till sin sändning att leda och inspirera oss? Nu är emellertid ögonblicket inne, då det lagts i våra händer att undanrödja hela denna förbumjukande skilnad mellan England och Frankrike. Hvad Turgot före revolutionen och Mirabeau efter densamma icke kunnat ernå, af Ludvig XVI, hvad hertigen, at Decazes och Martignac endast för en kort stund utverkade at Ludvig XVIII och Carl X, hvad hvarken Lamartine eller Tocqueville, hvarken hrr Thiers, Odilon Barrot eller Dufaure kunde genomdriiva hos Ludvig Filip, — det ha nu de 116 ernätt at kejsarens vishet. I stället för att besvara den allmänna meningens moderata