Göteborgsposten – 4 september 1869, sida 1

godt solk, en not atv bila på, Var HU C11151 så god och säg, hvar kom den tanden ifran: Och de lärda luta sina kloka hufvuden ullsammans, fundera och resolvera, men på — menageriet tänker nog ingen. När de så i all vänskaplighet visat tänderna ät hvarandra, spatsera de gladeliga arm 1 arm upp på riddarsalen i Kristiansborgs slott och tå sig 1 all Gemytlighed en kunglig tår på tanden. Ack, den som vore vetenskapsman ändå i allmänhet, och specielt den som varit det i Mändags eller Tisdags! Två lediga hytter på ett af våra präktigaste örlogsfartyg, det älskvärdaste befal, en prins ombord och Suca-kanalens öppnande till mål för resan! Sannerligen, ott sådant program borde ha lockat den mest stationäre vetonskapsman till att röra pu lärdomens skattkammare, men förgälves. Nanadis, den väna mön fick lyfta sina snöhvita vingar till slygt, utan att så inlasta så myeket som nästippen af en vetenskapsman ev gång, och det skulle till slut kunna hända, att hon blir lurad på sin prins också, ty det lärer komma att bero på huru II. K. II. kan finna sig i lifvet — ombord om högstden samme följer med ända fram eller icke. Under fregattens härvaro lät H. K. II. sig icke se af menniskorna i staden, endast at dem som i Nya Varfvets idylliska nejder bygga och bo. Det måtte ibland vara rätt tråkigt att vara prins, att icke kunna få vara precis som andra menniskor. Ett exempel. Sista aftonen fregatten låg här, i Tisdags, lade en af vår vackra lustjaktsflottas smitekraste repre sentanter uppkallad efter Björnstjerne Björnsons senaste större arbete, till invid fregatten. Ombord befann sig ett litet gladt sällskap och deribland en sångqvartett, hvilken icke blot tidningsrecensenterna utan äfven den stora allmänheten älskar att kalla vär yppersta. Det var en flock s. d. studenter, som farit ut att på villande haf uppsöka en studiekamrat, förste läkaren ombord. Att mottagandet blet hjertligt, torde icke behöfva nämnas, man betann ju sig ombord på ett svenskt örlogstartyg! Efter en rond under däck, dervid erfa renneten riktades med ett nytt bevis på ul de flytande hem, hvilka benämnas krigsskepp, i snygghet och elegans öfvergå allt hvad den fredliga landbacken i detta hänseende kan pre stera, inbjöds mau med förekommande utg het i olficerarnes gunrum, hvilket oatsedt all annan komfort erbjöd den angenäma lyxen ut ett godt piano. Pörfriskningar framsattes och snart var det angenämaste sällskayslif etableradt: från pianot tonade melodier ur Normas och La Traviata, duetter, trios och qvartet ter, utförda af valda röster med fulländade töredrag? interfolierades då och då med en munter Erik Böghare, tal och infall aflöstt hvarandra, kortligen det var så trefligt, a ingen prins på jorden kunnat önska sig de! bättre — men etiketten! Man vill dock veta, att deruppe på däck ötver det oppna skylightet till det klart upplysta gunrummet ett par mörka ögon välvilligt blickade ner på den glada gruppen, att de smältande tonerna hur svenska hjertans djup kommo fursten att minnas de stunder, då etiketten ännu icke så fast slagit sin trollring omkring den ungdomliga känslan, då han och hans bröder i lurstehnset vid Islandsbron omkring sig samlade allt hvad ungdomsstaden egde ypperst inom tonernas och den glada vetenskapens verld; då prins Gustaf, den oförgätlige, diktade och sjöng och hans kompositioner först burna på Upsala studentsårgs kraftiga vingar med hänförelse helsades stad och land! Och kunde furstar alltid så följa sitt hjertas ingitvelse, no2 bade väl då den glada åvartetten blitvit in stutvad i vetenskapsmännens tomma hytter och Nubar Pascha skulle strukit sitt skägg, då hun fått höra dess toner, skulle vändt ut och in på ögonen och utropat: AlASChallah! Ni ba sett saker, men maken till qvartett hörde vi aldrig! Men deraf vardt Bosch, intet! Det led mot 7-tiden på Onsdags alton. Utanför Nya Teaterns portal hade tre måna ders ödslighet ändtligen aforutits al det brokiga hvimmel, som förebådar ett fullt hus Ekipage efter ekipage rullade tram och aflomnade sina dyrbara innehåll: qvinliga ropresentanter al bildningen och förmögenheten; habitucerna ordnade sig i sinu vanliga pittoreska grupper på trottoiren, en ström al forgångare sorlade in genom portarne, kort sagSäsongen hade börjat! Utsåldt hus? — ännu finnas platser på Första Raden! — Fursta Raden, verkligen: — Ja, ni förstår, osamiljerna ha ännu icke hunnit in fran bador terna — — men nu slår klockan sju, låt oss gå in! — Vid inträdet i salongen öfverr man, såvida man nemligen är amsiteatralis! angenämt af att finna sätena derstädes sörsedda mad nya och tydliga platsnummer. hvarigenom det fordna ängsliga kringirrandet innan man fått reda på sin plats blifvit ven saga blott, och ser vidare att salongen i öfrigt undergått en och annan liten upputsning till förmån för totalintrycket at det helaOrkestern, som nu svällt ut till så stora di mensioner, att den knappast rymmes inom de råmärken, som arkitekten från början tastställt, stämmer upp Webers jubel-ouverture, och salongen darrar under skrallarne från trummor, trumpeter, pukor och messingstallrickar, och så applåderar publiken, det törstås. Ridän går upp och snart äro vi midt inne i Siri Brahes och Johan Gyllenstjernas spännande kärlekshistoria, då och då uppfri 1 i -. 2 — a dh — — — 1—