Göteborgsposten – 3 september 1869, sida 2

första tiden af deras bekantskap, då hans hjerta ännu tve-. kade mellan Marianne och henne som han gjorde sin cour Hvilka lyckliga timmar hade de ej tillbragt der tillsammans. Han tyckte sig återse henne, sådan hon då var, strålande af ungdom och skönhet, sorglös och glädtig... hennes nairets var kanhända sökt, men den var icke destomindre beundransvärd... M:me Blanche gjerde emellertid sitt inträde. Hon var så forändrad, att det knappt var möjligt känna igen henne. Murtial blef helt förskräckt. — Ni har således lidit mycket, Blanche? mumlade han utan att rätt veta hvad han sade. Hon behöfde göra en ansträngaing för att dölja sin glädje. Hon insåg att han ej visste något. Hon såg hans rörelse och förstod den stora nytta hon kunde draga deraf. — Jag har ej kunnet trösta mig öfver att ha misshagat er, svarade hon i undergifven ton, jag skall aldrig kunna trösta mig... Ä I första ögonblicket vidrörde hon en punkt, der alla männer äro sarbara. Ty det finnes ingen så skeptisk, så stark, så kall eller så blaserad, att hans fåfänga ej smickras vid tanken på att en qvinna dör af sorg derföre att han öfvergifvit henne... — Skulle ni kunna förlåta mig? stammade Martial upprörd. Den beundransvärda skådespelerskan vände på hufvudet, liksom för att hindra honom fran att i hennes ögon