Göteborgsposten – 3 september 1869, sida 1

Herr Lecoq ). (Roman af Emile Gaboriau. (Ötvers. fr. Franskan.) Men då giftblanderskan hann till de bevis hon erhållit på att hennes hat blifvit vilseledt, tystnade hon plötsligt. Hvad hade blifvit af den vigselattest, som kyrkoherden i Vigano undertecknat? Hon erinrade sig fullkomligt att hon haft dem i sina händer. Hon hoppade ur sängen, kände i sin ficka och uppgaf ett rop af glädje. Hon hade attesten. Hon kastade den i en byrålåda, som hon låste, och gick tillbaka till sängen. Länge bad tant Mådie att få gå till sitt rum, men m:me Blanche besvor henne att ej aflägsna sig. Hon ville ej bli ensam, hon vågade det ej, hon var rädd.. Liksom om hon hoppats tysta den röst som höjde sig inom henne, talade hon med ofantlig hastighet, upprepande oupphörligt att hon var färdig till allt för att försona, och att hon skulle försöka det omöjliga för att återfinna Mariannes barn ... Detta var visserligen ett både svårt och farligt värf. Att öppet anställa efterspaningar, var ju att erkänna sig brottslig! ... Hon var sålunda tvungen att handla i hemlighet och med den yttersta försigtighet. ) Forts. fr. N:o 202.