Göteborgsposten – 2 september 1869, sida 2

De dansade ännu klockan half ett, alla portarne voro öppna och sålunda kuade de båda qvinnorna utan att bli sedda smyga sig ända till m:me Blanches rum. H Men den friska luften, gången, tillochmed det tvång hon varit underkastad hade upplifvat giftblunderskan. Hon återfick något af sin fruktansvärda kallblodighet. : Utan att säga ett ord, afklädde hon sig med cen förvånande hastighet och kastade sig i sängen. — Ring nu, sade hon till tant Medie. — Huru! ... du vill... — Ring, säger jag dig, tills någon kommer. Den fattiga slägtingen lydde och efter en god stund och tio ringningar, kom en kammarjungfru helt andtådd. — Ni gör utan tvifvel narr af mig, sade m:me Blanche strängt, det är nu en timma som jag ringt! ... Jag förbjuder ej att man roar sig, men tjensten får ej lida deraf ... Ni hållen ett farligt oväsen dernere!... Flickan började ursäkta sig, men hon afbröt henne: — Jag har ätit obetydligt och är mycket hungrig... Gå ner och bed kocken laga i ordning något åt mig, gör detsamma hvad! ... Duka i lilla salongen här bredvid och ni skall vara fri sedan. Tant Mådies raskhet var förbi, och nu beherrskades hon återigen af sin nicces förvånande energi. Så snart kammarjungfrun gått, yttrade hon: — Huru! Blanche, du vill äta ... — Jag skall åtminstone låtsa det... Gif mig en peignoir, tant, alt jag får stiga upp...