Göteborgsposten – 1 september 1869, sida 1

han ... Maurice, det är Martial de Sairmeuse som låtit arrestera dig derborta. kller marquis de Courtomicu, afbröt abbon lilligt, i det han på Jean kastade en blick som lät hans tanke stanna på läpparne. Yredens låga hade upptändts i Manrices ögon, men straxt derefter höjde han på axlarne. — Bah! yttrade han, jag vill ej längre minnas det förflutna ... Min far är återställd, det är det vigtigaste. Vi skola väl med herr kyrkoherdens tillhjelp finna någon medel att låta honom passera öfver gränsen utan fara Mellan Marianne och mig skall han glömma att min oförsigtighet varit nära att kosta honom lifvet. .. Ilan är så god, min far! Vi skola bosätta oss i Italien eller Schweitz. Ni skull åtfölja oss, herr abbd, och da äfven, Jean ... Ni, korporal, hör till familjen, förstås. Kanhända skola vi sakna fiderneslandet .. Men nej, fäderneslandet är der man är omgifven af dem man älskar och älskas tillbaka... För öfrigt skola lugnare dagar komma ... Nu är vår skuld till olyckan betald, vi kunna ej annat än bli lyckliga ... Ingenting är så smärtsamt som att se den menniska glad, trygg, strålande af hopp som man vet vara drabbad af en olycka hvilken bör krossa hela hans liss lycka... Man siger då för sig sjelf: Och äfven jag skall kanhända hysa en orubblig förtröstan, då min olycka redan är gifven ... Äfven jag skall kanhända bygga planer för framtiden, då det ej mera finns någon framtid för mig!... Hvem vet om jag ej