Göteborgsposten – 31 augusti 1869, sida 1

AR2a.eapa— E—— genom flertalet skulle komma att utöfva mera verksamt inflytande på kommunens angelägenheter — äfven en fråga al största vigt och att rekommendera åt samhällets representanter (Bravo!) Ytterligare religionsfriheten. En paragrat i riksdagsordningen är just hvad Som hindrar att uppställa en och annan kandidat, hvilken på ett utmärkt sätt skulle representera staden och blifva till asfgjord nytta för säderneslandet (Bravo!) Vi yfvas ötver att vara askomlingar af ett fal hvars historias mest lysande blad handla om dess kamp mot religionsförtrycket, och dock öfva vi ej rättvisa sjelfva i afseende på tron, hvilken dock borde vara forskningens vapenbroder i ljusets tjenst. — Ytterligare har man på dagordningen embetsmannaväsendets reorganisa ion. Tal. hade hört flera embetsmän yttra, att reduktion inom embetsmannakårerna väl skulle kunna göras och besparingar på detta håll vinnas, utan att ärendena deraf komme att lida. — Ytterligare har man bankfrågan, som från olika läger betraktas på olika sätt. Det är emellertid tydligen omöjligt för en person att med fackmannens kunskap omfatta alla dessa frågor. Hvad man af en representant kan fordra är att han ölverväger de olika skälen och bildar sig en opinion i liberal riktning. Detta fordrar ofantligt arbete. Det är sannt att, såsom någon yttrat, Göteborgs representanter ej äro vana att vara lathundar; men för så stora anspråk som nu nämnda frågor ställa på representanten kände tal. sin tillförsigt svigta och anhöll att Göteborgs valmän mötte låta honom förblifva inom den verksamhetskrets som han bättre förstod (starka bravorop). Hr Iledlund yttrade, att då hans namn blifvit nämndt bland kandidaterna, ville han vid detta tillfälle dels tacka för förtroendet, hvilket vore det mest hedrande tal. kände, dels meddela de skäl, hvarftöre han nu vore nödsakad att afsäga sig detsamma. Man torde erinra sig den varma åtrå hvarmed tal. vid torra valilltället önskade blifva vald. Under sådane törhållanden underskattar man ofta de betänkligheter som resa sig mot fullbordandet al ens önskan. Då han nu afsade sig återval, var det en stor uppoffring, ty, såsom en stor statsman har sagt, ingen har läppjat på den oslentliga debattens bägare utan att vilja dricka fortfarande. Det offentliga lifvet med dess strider och förhoppningar för älskadt tä dernesland är något ofantligt lockande. Men man måste upphöra dermed, då det ej är förenligt med hvad som ytterst är ens verksamhet, på hvilken ens egen och många andras våltärd bero. Tal. måste således alsäga sig valet, för att kunna uteslutande sköta sin tidning, och tackade varmt samt hoppades, att den lärokurs dessa tre riksdagar varit för honom ej skulle bli utan vigt för hans kall. Direktör Söderling yttrade, att han blitvit öfverraskad af att höra sitt namn bland kandidaterna och fattades af tvekan och farhåga. lör hvarje riksdagsperiod ställas allt större anspråk på rikets representavter och komma allt svärlöstare frågor på dagordningen. Under sådane törhålanden beböfdes större allmänbildning samt yngre och friskare krafter än tal. egde. Tal. tackade derföre tör sörtroendet, men anhöll att ingen splittring måtte ske derigenom att man egnade honom sina röster. Lektor Blomstrand yttrade, att de starka nejrop som hörts, då hans namn en stund förut nämnts (vi ha förbigått detta, då mötet först senare yttrade sig om hr B.) bevisade alt hans kandidatur åstadkom ett större deltagande. Dessa nejrop vore ej smickrande, kunde det tyckas, men det förvånade ej en man, hvilken från barndomen handlat efter tvenne enkla principer, som många blott känna till orden och ej tycka om. Dessa principer lydde: Prötva allt och behäll hvad som är godt samt gör hvar man, suk eller idä, rätt och frukta ingen. betta vore Åjudomen en förargelse och grekomen en galenskapr. En sådan man får många, som ej blott se snedt på honom utan äfven hata och förfölja honom. Man tär också vara beredd aerpå, då man med sådana grundsatser inträder i lifvet, särskildt det offentliga, och oatvisligt handlar derefter. Tal. trodde, att om valmännen denna gång ville hedra honom med sina röster, skulle han kom ma att uträtta åtskilligt, ej genom att vinna pluralitet, ehuru älven sådant kunde hända, utan 1 14V34— —