Göteborgsposten – 27 augusti 1869, sida 2

ö — — — fasa öfver det skådespel som framställde sig för hans blickar ... en Den stackars Marianne låg utsträckt på ry Hennes ögon voro vidöppna, hennes tunga hängde, svart, till hälften fram ur hennes mun. — Döl! ... stammade presten, död!... Men hon kunde ej vara det... Han lutade sig ned öfver den olyckliga och fattade hennes hand. Denna hand vari ul och armen styrt som en jornstang. Det var flera bevis än som behöf-les för abvå Midons erfarenhet. — Förgiftad! .. mumlade han, med arsenik . .. Han hade rest sig upp och hans blick irrade omkring i rummet då den stannade på hans medikamentslåda som stod öppen på ett bord . .. Han närmade hastigt, tog utan att tveka en flaska, ryckte ur korken och vände den uppochnerpa mot sin hand den var tom. — Jag misstog mig ej! utbrast han. Men han hade ej tid att fördjupa sig i gissningar. Det var framför allt af vigt att förmå baronen återvända till Poignots gård, dock utan att för honom omnämna en olycka som skulle ha gjort ett alltför stort intryck på honom. Det var temligen lätt att finna en förevänning. Genom en kraftig ansträngning lyckades presten nåstan att till det yttre återvinna sin kallblodighet, och sedan han skyndat ner till landsvägen förklarade han fär baronen att hans inflyttning i Borderie blifvit omintetgjord, att man j