Göteborgsposten – 27 augusti 1869, sida 1

TT — ——7245252——— — AN för att endast erinra sig den uppriktiga och modiga gistfriheten i det hus han skulle lemna. Hans ögon fylldes af tårar. — Ni har bevisat mig en af dessa tjenster som man ej kan återgälda, Poignot, yttrade han med högtidligt allvar, ni har räddat mitt lit... — Ah! tala ej om det, herr baron. I mitt ställe skulle ni ha handlat som jag, eller hur, hvarken mer eller mindre .. — Må va Jag vill ej ens uttrycka min tacksamhet. Men jag hoppas lefva tillräckligt länge för att bevisa er att jag ej är en otacksam. Trappan var så brant och smal att man hade stor svårighet att få baronen ner för densamma. Man utsträckte honom på madrassen och i händelse af obehagliga möten bredde man öfver honom några kärfvar halm, som fullkomligt dolde honom -. — Farväl di -Sade den gamle bonden, eller snarare: ett snart återseende, herr baron, fru baronessa och ni äfven, herr kyrkoherde... Då sista handslaget var vexladt, frågade Poignots son om allt vore i ordning. — Ja, svarade baronen. — Framåt då! Kärran rullade af, körd med yttersta försigtighet af den unge bonden. Tjugo steg efteråt gick baronessan dEScorval, stödd mot abbe Midons arm. Natten var mörk, men om det också varit full dag, t 1