Göteborgsposten – 26 augusti 1869, sida 2

— Åt hvem har du anförtrott ditt barn, at hvem? ... upprepade hon ... hvar är det?... Marianne ... ännu ct ord, ett enda, ett namn, Marianne! Den olyckligas läppar rördes, men hennes otrupe släppte endast fram ett rosslande ... Hon skakades af en ryslig konvulsion, gled ned på mattan och föll raklang på ryggen... ———————— Marianne var död... död utan att ha kunnat uttala namnet på den gamle läkaren i Vigano ... Hon var död och förgifterskan stod förfärad i midten af rummet, blek och lika orörlig som en staty, med ögonen onaturligt uppspärrade och pannan drypande af kallsvett ... Det förekom henne att vansinnet — ett vansinne sådant som hennes fars — rotfästade sig i hennes hjerna. Hon glömde allt, hon glömde sig sjelf, hon erinrade sig ej längre att en främmande skulle anlända vid midnatt, att tiden flög, att hon kunde bli öfverraskad om hon ej flydde. Men den man som kommit när hon ropade på hjelp vakade öfver henne. När han märkte att Marianne uppgifvit sin sista suck, gjorde han litet buller mot dörren och visade sitt obehagliga ansigte. — Chupin!... stammade m:me Blanche, i det hon återkom till besinning. — I egen person, svarade den gamle tjufskytten. Det är en märkvärdig tur ni har!... Nu är saken ju klar . Men vi få ej uppehålla oss här, mun kan komma... b mig nul!...