Göteborgsposten – 26 augusti 1869, sida 2

borgare äro intresserade. Ja, man förnimmer åter ett tecken af denna centralisationsanda, som nu gripit den allmänna meningen i EngInnd, sedan landets angelägenheter kommit under ett mer än hittills folkvaldt parlaments förvaltning och således stå under folkets nästan omedelbara kontroll. Man ropar neml. att staten bör sjelt öfvertaga lifassurans-affären. IIvad skulle då ske? siger ett ansedt blad. Några dussin direktörer skulle beröfvas sina goda inkomster, men den ofantliga massa menniskor, som är eller önskar bli försäkringstagare, skulle kunna insitta sina besparingar i en bank, som aldrig kunde stoppa, eller bli insolvent, eller bedraga dem; som skulle göra deras sörsigtighet för framtiden lika fruktbringande, som naturen då såningsmännen så utsädet, och hvilken skulle, om den åtoge sig dem, icke göra det, för att fylla sin egen börs, utan för att minska deras egen och alla andras beskattning. Och statsmännen skulle sålunda till sist ha funnit sitt ideal: en inkomstskatt som kunde drabba alla, men hvilken ingen kunde vägra att betala, derför att han, under det han betalade den, skulle betrygga sin hustrus och sina barns framtid: Man kan ej bestrida, att häri ligger en framtidstanke, hvilken tål att tänka på. Emellertid återfinna vi bär det märkliga i denna lust hos engelsmännen att öfverlemna åt staten vården om sådana stora angelägenheter, i hvilka massor af borgare äro intresserade. Detta skulle vara sällsamt, om det icke vore en yttring af den historiskt kända tendensen hos folket, hos mängden att underkasta sig så mycket af makten som möjligt. Så länge endast bördsaristokratien herrskade, sträfvade massan att från regeringens ingripande rycka det mesta möjliga. Sjelfstyrelse var då lösen. När bördsaristokratien måste maka åt sig för börsens män, fortfor man ännu att åberopa decentralisationens företräden, det var nu en gammal vana, en tradition, men samtidigt ansträngde man sina krafter, för att tvinga parlamentet att reformera sig. Penningens maktställning har ingenstädes varit långvarig, utan har öfverallt snart måst lemna rum för andra anspråk, lika berättigade till makt som penningens. Så ock i England, der nu ungefär samma förhållande i detta afseende eger rum som här i Sverige. Men parlamentet blef ej väl reformeradt, förrän genast decentralisationsböjelsen vek och i stället centralisationslusten framträdde. Nu skall staten öfvertaga allt och bli tillochmed affärsidkande, för att skaffa sig inkomster, genom hvilka beskattningen kan minskas och inrättningar bringas till stånd, hvilka skola höja massan at betolkningen i intellektuelt och ekonomiskt afseende. Allt detta är för den, som verkligt följer med sin tid och studerar den politiska vetenskapen, ganska betydelsefulla företeelser. Det förhållande af solidaritet, som råder emellan folken, gör, att den rörelse, sum sålunda visar sig i England, ej skall länge bli ensam för detta land, utan sprida sig mer och mer, alltsom de olika staternas styrelse demokratiseras. I likhet med universitetet Cambridge har numera äfven universitetet Dublin beslutat tilllåta qvioliga studenter undergå kunskapsexamina och att efter dessas utgång meddela betyg. Dessa examina omfatta tvenne afdelningar, en för qvinnor under, den andra för dem som äro ötver 18 år. Examensämnena för den senare klassen äro religion, engelska språket och litteraturen, lefvande språk, latin, gamla historien, matematik och naturvetenskaper, filosofl och musik. Den något förståndiga venstern i Frankrikes lagstiftande kär synes med bifall och godkännande upptaga regeringens liberala steg. Jules Favre har lemnat dem sitt erkännande. Den bekante radikale Ernest Picard, som vid sista valet i Paris hade de flesta rösterna, har nu förenat sig med honom och slutar sin härom offentliggjorda skrifvelse med orden: Det är icke genom våldet, utan genom ljuset, som sanningen segrar. Den småtokiga vensterp, eller de s. k. rosörsonliga, äro genom amnestien icke det ringaste försonade med regimen och kejsaren. Rappel säger i slutet at en längre artikel: Regeringen säger: Jag förlåter eder, hvilket vill säga: Förlåten mig. Men vi förlåta icke.Bland de franska politiska flyktingar, som ej vilja begagna sig af amnestien, är, utom Rochefort, Blandqui, den bekante kommunistchefen, hvilken från 1839 till 1859 nästan oafbrutet suttit i fängelse. IIan är nu 64 år rande skratt afbröt honom. Han släppte m:me och gjorde sig beredd till försrar —