Göteborgsposten – 26 augusti 1869, sida 2

Ett skärande skratt afbröt honom. Han släppte m:me Blanches arm och gjorde sig beredd till försvar. . . Det var en fåfäng försigtighet. En man som stått dold bakom en trädstam hoppade ända fram till honom och stötte fyra gånger en knif i hans kropp ropande: — Heliga Jungfru, mitt löfte är uppfyldt! Jag behörver nu ej längre äta med fingrarne. — Värdshusvärden! mumlade Chupin i det han föll till marken. För en gång i sitt lif visade tant Medie energi. — Kom! sade hon utom sig af förskräckelse i det hon drog med sig sin nitce, kom, han är död! Ej alldeles, ty uslingen hade ännu tillräckligt styrka qvar för att släpa sig till sin hydda och klappa på der. Hans hustru och yngste son sofvo. Hans äldste son hade nyss återkommit från värdshuset och kom att öppna för honom. Då han såg sin far liggande på marken, trodde han att han var rusig och ville lyfta upp honom; men den gamle tjufskytten stötte honom tillbaka. — Låt mig vara, sade han, min räkning är uppgjord ; men hör på hvad jag har att säga... Lacheneurs dotter har nyss blifvit förgiftad af m:me Blanche... Det var för att säga dig det som jag släpat mig hit... Denna underrättelse är värd lika mycket som en förmögenhet, min gosse ... om du ej är ett nöt... Han dog utan att ha kunnat uppgifva för sin familj hvar han gömt priset för Lachencurs blod. (Forts.)