Göteborgsposten – 26 augusti 1869, sida 1

— Det är sålunda fullkomligt afgjordt, fortfor m:me Blanche att du vägrar säga mig hvem som skall komma hit inom en timma? ... — Jag vigrar. Men en id hade uppstått hos Marianne. Oaktadt minsta rörelse förorsakade henne en gruflig smärta, hade hon nog styrka att häkta upp sin klädning, rifva bort sin korsett och draga fram ett hopviket papper. — Jag är ej marquis de Sairmeusees älskarinna, yttrade hon med slocknande röst, jag är Maurice dEscorvals hustru; se här beviset derpå, läs . .. M:me Blanche hade ej förr läst detta än hennes drag plötsligt förviedos; hon blef lika blek som hennes offer, hennes syn fördunklades, det dunkade i hennes öron, en kallsvett bröt fram på hennes panna. Detta papper var Mariannes och Maurice dEscorvals vigselattest, undertecknad af kyrkoherden i Vigano, den gamle läkaren och korporal Bavois samt försedd med församlingens sigill... Beviset var obestridligt. M:me Blanche hade begått ett onyttigt brott, hon hade mördat en oskyldig... Den första goda rörelse som någonsin väckts hos henne kom nu hennes hjerta att slå hastigare, hon beräknade ingenting, hon glömde de faror för hvilka hon utsatte sig och ropade så högt hon förmådde. — Hitåt!... hjelp!.... hjelp!... Klockan var elfva på qvällen; den närmaste gården intill Borderie låg mer än en fjerdedels licue derifrån.