Göteborgsposten – 25 augusti 1869, sida 2

den allmänna rösträtten och hvilken nyss högtidligen besvurit den af tyra månaders förhandlingar framgångna friare författningen, — att han låtit företaga afrättningar i massa utan annan hållpunkt för de afrättades brott, än bödelns utsago. Det har redan länge varit för oss bekant, att det såg illa ut i Spanien, alt det ej var tal om indrifvandet af skatter, att der knappast fördes de allra nödvändigaste böckerna öfver räkenskaperna, att förvaltningen befann sig i den aldra största oordning, att hären var missnöjd, presterskapet fientligt, skattkammaren tom, smuggleriet öfverhandtagande, polisen maktlös och folkets förtroende mycket djupt sjunket. Krisen hade varit våldsam, och vi voro beredda på att fästa tillbörligt afseende vid de stora svårigheterna i den nuvarande regeringens ställning. Om vi än kunde tadla det vankelmod och den långsamhet, hvarigenom de ledande männen ejelsva ökade sina svårigheter, så litade vi likväl på deras ärlighet, heder och konseqvens, och ansågo dem vara ur stånd att kränka de grundsatser af lag och rättvisa, på hvilka deras egen tillvaro grundade sig. Men tyvärr äro de sista underrättelserna från Madrid icke gunstigare, än de budskap, med hvilka Gonzales Bravo gjort oss förtrogna. Det finnes redan vadhållare ex professo hos oss, hvilka äro färdiga att hålla på pretendentens slutliga framgång och tillitsfullt vänta, att en eller ett par månaders liberalt regimente till skall bana väg till tronen för Don Carlos. Vi vilja mycket ogerna se sakerna så i svart och kunna ej förmå oss att tro, det pretendenten med sina åsigter om rätten med Guds nåde och sitt löfte om att återupprätta trons enhet skall kunna frammana sin farfars farfars dagar för Spånien. Men om det likväl skulle bli slut på den spanska rörelsen, om vildt carlisteroväsen åter skulle få öfverhand, så tvifla vi ej om, att det orättvist och onödigt utgjutna blodet har i ej ringa grad dertill medverkat. Såvidt vi kunna se, finnes det icke någon varaktig räddning för Spanien, om det icke ingår någon slags union med Portugal, ehuru med de båda ländernas oberoende och sjelfständighet hvartdera för sig, under en gemensam konung, hvilken, såsom Dom Luis, är nära lierad med grannmakterna och således kan vänta, att de skola biträda honom i att hindra upproriska intriger och band, under det att han å sin sida allierar sig med dem i vidmakthällandet af den romanska racens supremati i Europa gentemot en öfverväldigande germanism eller en anryckande slavism och i tillbakaträngandet af det verldsliga påfvedömets anspråk på makt ötver folken, hvilka det sålunda strätvar att hålla qvar i okunnighetens mörker, hvarigenom de hämmas i sin utveckling och göras till lätta offer för partiledare och revolutioner samt till villande får under klippande herdar. Att man litet hvar börjar inse detta, är temligen visst, likasom det är naturligt, att carlisterna just derför nu anstränga alla sina krafter, för att kunna uppröra det olyckliga, at så många hemsökelser pröfvade landet och derigenom hindra sakernas fredliga gång i ofvan antydda riktning. Kejsaren af Österrike skall d. 18 d:s (hans födelsedag) hafva dekorerat rikskansleren v. Beust med den högsta orden, han har att bortgifva: Gyllene Skinns Orden. Denna sällsynta utmärkelse väcker desto större uppmärksamhet, som den just inträffar vid en tid, då Beust befinner sig i en hårdnackad fejd med grefve Bismarck. Från Paris skrifves d. 20 d:s: -Kejsarens helsotillstånd bättrar sig alltjemt. Ian liknar i allmänhet en med flanell omlindad giktsjuk engelsk statsman, från hvars rum i S:t Cloud städse utströmmar en så förfärlig hetta, att vid sista ministerrådet, öfver hvilker kejsaren presiderade, liggande på en chaise lovgue, furst Latour dAuvergne tillochmed öfverfölls af ett illamående, så att han måste allägsna sig, för att åter hemta frisk luft. D. 19 d:s höll franska senatens författningsutskott ett vigtigt sammarträde, i hvilket samtliga ministrarne deltogo. Konseljpresidenten Chasseloup-Laubat framställde och motiverade de beslut, som fattats i ministerrådet d. 18:de angående utskottets ändringsförslag. I lyra visentliga punkter ansåg regeringen sig böra fasthålla vid lagförslagets ursprungliga orm och tillbakavisa de deri framställda förslagen: 1. ang. den i art. 2. gitna definitioven af ministeransvarigheten; 2. om senatens organisation; 3. ordnandet af de lagstiftande corporationernas förhållande till statsöfverhufrudet genom ett särskilt dekret (icke genom enatsbesiut), och 4. märernas utnämning af cejsaren (icke genom kommunernas val). Efer detta meddelande från regeringen uppstod n liflig diskussion, hvars resultat var, att utkottets majoritet afstod från sina fordringar i fseende på art. 2 och 5, men fasthöll vid sitt örslag om, att förhållandet mellan kejsaren ch de lagstiftande myndigheterna icke borde rdnas genom ett kejserl. dekret, utan genom tt senatsbeslut. Utskottet skall derjemte hafa sasthällit vid sin fordran om den lagstitande församlingens rätt att ingifva en adress åsom svar på trontalet. D. 20:de skulle ett ytt utskottssammanträde hållas, då betänkanet skulle vara färdigt. Det påstås, att man vid det förestående yrkomötet i Rom vill söka förmå påfven tt mildra den bestämmelse, som förbjuder resterskapet att ingå äktenskap, emedan man oppas att sålunda vinna vissa medlemmar af ragtergkanat i dsväal dan AAA: A—