Göteborgsposten – 24 augusti 1869, sida 1

Jöfors i Wermlands län med 175305 rdr; till omläggning mellan Vägsjöfors och Osebol i samma än med 37,693 rdr samt till sänkning af sjöarne kalfven och hegen i Elfsborgs län med 34,700 rdr; och hafva dessa 3:ne arbeten under året börjats och fortgätt. För kontrollering af underhället af redan fullbordade och fortgangen af under utförande varande arbetsföretag inom Vestra distriktet hafva inspektioner verkställts ar 1868 å: Diverse anläggningar: Dalslands kanal; kanal mellan sjöarne Silen på Dalsland; Seffle kanal; Karlstads hamn och kanal; Forshaga kanal; farleden å sjöarna Fryken; hamnarne vid Åmal. Uddevalla och Strömstad; Borås-Herrljunga jernväg; Herrljunga-Wenersborg-Uddevalla jernväg; Ränkeseds jernväg; Dejefors jernväg; jernvägen mellan Klarelfven och sjön Fryken; Kristinchamn-Sjöandans jernväg; landsvägsbryggorna och hamnarne vid Tjufkil och Kolhättan i Bohuslän; Göteborgs hamnoch elfarbeten; upphalningsbädden å Lindholmen; bortsprängning af Röda berget i Götha elf samt Trollhätte kanalled. — Vägarbeten: Vägomläggningarne mellan Bergsäng och Vägsjöfors; d:o mellan Vägsjöfors och Oschol; d:o förbi Transtrands m. fl. backar samt förbi Skanshedsbackarne, alla företagna inom Wermlands län; vågomläggning mellan Kongelt och Kyrkebyn i Bohuslän samt mellan Slätthult och hasteredssund i Elfsborgs län. — Aftappningsarbeten. Inom Elfsborgs län: Sänkning af sjön Hästefjorden; utdikning af Starlanda mader; d:o vid Däafverud i rtmarks s:n, sänkning af sjoarne Kalfven och hegen; d:o at Simme m. fl. sjöar samt d:o af Lida-åns vattenyta. — I Wermlands län: Sänkning af sjön Kilen i Fryksände s:n. Vattenoch brödstraffet. Nyligen har i bokhandeln utgifvits en broschyr, utgörande ett aftryck ur en i medicinska tidskriften Hygiea införd uppsats af d:r Axel Lamm i Stockholm angående vattenoch brödstraffet. Denna broschyr förtjenar den allra största uppmärksamket, enär den lemnar en utredning angående en af de mest barbariska bestämmelser som från äldre tider qvarstå i vår lagstiftnmg. Vid förliden riksdag väcktes visserli gen af kammarrättsrådet C. L. Kinmanson förslag om att ifrågavarande straff skulle upphöra, men lagutskottet lemnade då ej utlätande öfver detsamma, hvadan det icke heller kom under riksdagens pröfning. Då en sådan väl under nästk. riksdag blifver företagen, har den lilla broschyren utan tvifvel utkommit i lämplig tid. Visserligen uppstår här, liksom i alla de fall då det gäller att upp: häfva något gammalt, den ytterst vigtiga frågan om hvad man skall sätta i stället; men här synes oss svaret blifva jemförelsevis lätt, åtminstone om man ser saken ur den synpunkten, att något sämre än hvad lagen i detta fall bestämmer knappast skulle kunna uttänkas. I sin broschyr visar d:r Lamm, huruledes späkning på vatten och bröd i den äldre katolska kyrkan till en början först utgjorde en frivillig späkning, men sedermera blef en botgöring som af kyrkans tjenare ålades den felaktige. Inom den svenska lagen förekommer den för första gången i Magnus Erikssons Gårdsrätt, hvilken blott gällde konungens hof. Vattenoch brödstraffet gällde således blott — hofmän och krigare. Såsom allmän straffbestämmelse intogs den först i 1734 års lag. Redan år 1832 föreslogs emellertid af en lagkomite förändring af detta straff. Högsta domstolen liksom äfven Lag beredningen af 1844 yttrade sig ännu senare emot detsamma, men följden blef endast den ringa lindring som af 1864 års strafflag bestammes. Förf. påvisar derefter de skadliga följder som vattenoch brödstraffet har och enligt hygieniska grunder äfven måste ha för den straffades helsa, icke blott under strafftiden utan troligen i många fall äfven under hans kommande dagar. Det är egentligen bristea på koksalt (ehuru sedan år 1850 brödet för de med detta straff belagda är af samma slug som öfriga sängars, hvilka likväl dessutom erhålla tillräckligt salt i sin föda), som föranleder de betänkliga rubbningar inom organismen, hvilka hos en och annan straffad tillochmed lära ha medfört döden. Slutligen framhålles, att vattenoch brödstraffet icke i något afseende uppfyller ändamålet med ett straff. Ej kan det illamående som i mer eller mindre mån af straffet framkallas verka till den straffades moraliska för— — OA