Göteborgsposten – 23 augusti 1869, sida 1

lLåligt väntade hon mer än en halftimma och då ins genting inträffade, yttrade hon: — låtom oss gå närmare, tant Medie, Jag vill se in genom fönstren. De närmade sig också, men i det ögonblick de uppnådde den lilla trädgården, öppnades dörren tlll huset så hastigt att de knappt hade tid dölja sig vid en syrenhäck ... Marianne gick ut utan att låsa dörren efter sig, den oförsigtiga. Hon steg utför den lilla gångstigen, uppnådde stora landsvägen och försvann... M:me Blanche fattade då tant Meadics arm, tryckte den så att denna var nära att skrika och yttrade i kort och befallande ton: — Vänta mig här, och hvad som än må hända, hvad du får höra, så yttra ej ett ord, rör dig ej ur stället tills jag återkommer, såvida du vill sluta dina dagar på C tomieu ... Hon gick derefter in i huset... Om någon frågat henne hvarföre hon inträngde i detta hus, med hvilka afsigter och förhoppningar, så skulle m:mo Blanche ej ha kunnat svara. Hon gick kanhända de mest pinsamma förödmjukelser till mötes; hon blottställde sig för att träffa på främmande personer som skulle håna henne, hou riskerade att befinna sig ansigte mot ansigte med Martial... Ion gjorde ingen enda af dessa enkla reflexioner. — Träd in!... ropade passionens röst till henne, och utan tvekan inträdde hon. our