Göteborgsposten – 23 augusti 1869, sida 1

— Uuru! du lemnar mig ensam ... Blanche, jag bönfaller, säg hvad du ämnar göra? Min Gud, du skrämmer mig ... jag är rädd, Blanche! ... Den unga qvinnan hade redan aflägsnat sig. Hon igick i alla riktningar genom den lilla skogsdungen, sökande Chupin. IIon fann honom cj. — Jag anade det, tänkte hon, den uslingen bedrog mig. IIvem vet om Martial och Marianne ej äro der och i göra narr af mig, skrattande åt min godtrogenhet!... ; lion gick tillbaka till tant Medie, som var halfdöd al förskräckelse, och båda två ginge fram till skogsbrynet, i hvarifrån de kunde se facaden at byggnaden. i! Två fönster i andra våningen voro upplysta af ett I rödaktigt sken... Det var tydligt att en eldbrasa brann I i rummet. — Det är sannt, mumlade m:mo Blanche, Martial är så frusen af sig! I Hon tänkte gå ännu närmare, då en hvissling hejdade I henne. Ion såg åt alla håll och oaktadt mörkret urskiljde hon på en stig, som från stora landsvägen ledde till Borderie, en man som bar åtskilliga saker, hvilka hon ej kunde urskilja . . . Nästan i samma ögonblick gick en qvinna, utan tvifvel Marianne, ut ur huset och rakt emot mannen. De sade blott några få ord till hvarandra och gingo tillsammans in i huset. Derefter visade sig mannen åter, men utan sin börda, och aflägsnade sig. — Hvad betyder detta? mumlade m:me Blanche.