Göteborgsposten – 18 augusti 1869, sida 2

dit af en sådan förödmjukelse än af denna smärtsamma skilsmessa och denna fortfarande lögn. Men hon hade gitvit sitt löfte, Maurice var hennes man, och förnuftet sade henne, att hon för honom borde bevara, ej sin heder, ack!... men skenet af heder... Och då hon dertill tänkte på sin bror, ville blodet stelna i hennes ådror. Sedan hon erfarit att Jean ströfvade omkring i trakten, hade hon skickat ut en person att söka upp honom och en afton visade han sig på Borderie. Blotta åsynen af honom med dubbelbössan på axeln förklarade Chupins förskräckelse. Denne olycklige unge man, hvars motbjudande uppsyn afskrämde folk under hans lyckas dagar, hade i sin olycka fått ett uttryck af vild förtviflan, som om han vore färdig till allt. Hans magerhet, hans bleka hy läto de djupa ock mörka ögonen, i hvilka ett ursinnigt hat lågade, synas ännu djupare och mörkare ... Hans kläder voro bokstafligen i trasor. Vid hans inträde ryggade Marianne förskräckt tillbaka; hon igenkände honom ej... — Det är jag, min syster! sade han. — Du!... stammade hon, arme Jean! . .. du! Han kastade en granskande blick på sina kläder och yttrade i ett slags skämtsamt vild ton: — Ja, sannerligen jag skulle vilja möta mig sjelf en skymningsstund i ett skogsbryn... Marianne darrade. Hon anade en hotelse under denna fras, denna sjelfironi,