Göteborgsposten – 18 augusti 1869, sida 2

— Han är vansinnig! ... mumlade hon. — Ser jag verkligen så ut?... Hon fattade sin brors hand. — Hvad vill du göra? ... frågade hon. Hval ämnar du då företaga? ... — Ingenting! ... släpp mig... — Jean! ... — Ah! släpp mig! upprepade han och gjorde sig fri från hennes handtag. En ryslig aning uppstod hos Marianne ... Hon tog ett steg tillbaka och yttrade i profetisk ton : — Tag dig i akt, tag dig väl i akt, min bror!.. Att gå Guds rättvisa i förväg är att draga olyckan ötver sitt hufvud! Men ingenting kunde nu göra intryck på Jean Lacheneur. Han brast i ett gapskratt, slog med handen på sin bössa och yttrade: — Se här är min rättvisa! ... Utom sig af smärta sjönk Marianne ned i en fåtölj. Hon återfann hos sin bror denna fixa, olycksaliga ide, som en gång bemäktigat sig hennes far, en ide för hvilken han uppoffrat allt, familj, vänner, förmögenhet, nutid, och framtid, tillochmed sin dotters heder, en ide som drifvit honom till att låta utgjuta strömmar af blod, som kostat oskyldiga personer lifvet och som slutligen fört honom sjelf till schavotten. — Jean, mumlade hon, kom ihåg vår far. fForfs y