Göteborgsposten – 17 augusti 1869, sida 2

hetsåtgärder för att ingen skulle se möblerna ditflyttas. Kanhända var han rädd för hån, kanhända fruktade han att han genom att yppa sin hemlighet skulle låta den dröm bli bekant, som mot slutet utgjorde snart sagdt hans lif. — IIuru många ingångar till huset? fortfor Blanche. — Tre: en åt den mindre trädgården, en åt fruktträdgården och den tredje som står i förbindelse med stallet. Trappan till öfra våningen befinner sig midt i huset. — Och Marianne bor ensam i Borderie?... — För närvarande alldeles ensam. Men jag förmodar att hennes strätröfvare till bror ej skall dröja att slå sig ner der... I stället för att svara försjönk m:me Blanche i ett så djupt och långvarigt drömmeri, att den gamle tjufskytten slutligen blef otålig. Han vågade vidröra hennes arm och yttrade: — Nåväl! hvad skola vi besluta? ... Den unga qvinnan öfverfölls af en darrning, liksom en patient hvilken vaknar upp ur sin dvala då han hör klirrandet af kirurgevs instrumenter .. Så länge som hennes hämndplaner voro öfverlemnade åt en obestämd framtid, kände hon sig i stånd till allt. Men nu då handlingens stund var inne, nu då det var fråga om att öfvergå från dröm till verklighet, bäfvade hon tillbaka ... — Mitt beslut är ännu ej fattadt, svarade hon, jag skall tänka på saken...