Göteborgsposten – 17 augusti 1869, sida 2

Men hvarföre hade hon nu så plötsligt åter framträdt för verldens blickar? Den håämndlystna unga damen var öfrertygad om att det var för att förolämpa henne och på skryt. — Den oförskämda varelsen, tänkte hon, gör ej längre någon hemlighet af sin kärlekstörbindelse. Det är ej nog för henne att beröfva mig min man, hon vill att alla menniskor skola veta det. Hvad bryr hon sig om, att hennes vanheder blir allmänt bekant, blott min förödmjukelse och mina lidanden bli allmänt bekanta. — och jag skulle fördraga detta! ... utropade hon. Ah! jag skulle rycka mitt hjerta ur bröstet, om det vore i stånd till en så ovärdig svaghet. Samvetets röst beherrskar aldrig passionens. Hennes lidanden berättigade henne till allt, tyckte hon, och Jean , Lacheneurs mordförsök skulle ursäkta den grymmaste hämnd. i Hon ryggade således ej tillbaka, men det var en oföri utsedd svårighet som hejdade henne. Hon hade drömt om en ovanlig och raffinerad hämnd, af det slag som brukar förekomma i romaner, men hon fann sig vara tvungen taga sin tillflykt till ett helt vanligt, henne ovärdigt brott. i Med all säkerhet hade m:me Blanche nu Mariannes lif i sina händer. Hon behöfde blott yttra ett ord och ; Chupin skulle lyda. Men döden, en oväntad och utan i tvifvel hastig död skulle ju vara ett obetydligt straff i i jemförelse med förolämpningen!... Om hon ändock kunnat få stöta till denna förhatade i I rival med egen hand, känna hennes varma blod på sina fingrar, njuta af hennes qval, småle åt hennes dödsryck