Göteborgsposten – 17 augusti 1869, sida 2

Då hon mörkto den missräkning som aftecknades i den gamle tjufskyttens unsigte, tillade hon hastigt: — Jag vill ej våga något obetänksamt steg. Förlora ej Martial ur sigte . Om han går till Borderic, och han skall gå dit, bör jag bli underrättad derom ... Om han skrifver, och han skall skrifva, så försök att snappa upp ett af hans bref... Hädanefter vill jag träffa er alla dagar ... Var vaksam!... Tänk på den goda tillllyktsort jag häller i beredskap åt er på Courtomieu ... Gå!... Han afligsnade sig utan att yttra ett ord, men också utan att försöka dölja sitt missnöje. — Lita aldrig på sådana der harhjertan, mumlade han för sig sjelf. Den här skrek högt, hon ville döda allt; bränna allt, förstöra allt, hon önskade blott ett tillfälle... Tillsallet erbjuder sig, modet öfverger henne, hon ryggar tillbaka, hon blir rädd! ... Den gamle tjufskytten bedömde m:me Blanche illa. Den rörelse af afsky hon visat var endast en instinktlik fysisk obonägenhet, ej ett vacklando i hennes oböjliga vilja. Hennes reflexioner voro ej af den beskaffenhet att de afväpnade hennes hat. Hvad hon än fått höra af Chupin, hvilken i likhet med hela Sairmeuse var öfvertygad om att Lacheneurs dotter kommit från Piemont, vidhöll m:me Blanche envist den åsigten, att denna resa var uppdiktad. Hon trodde att Marianne helt enkelt lemnat den tillflyktsort, der Martial till denna dag ansett det klokt att dölja henne.