nära vän, förrättade jordfästningen och tolkade i anslående ord och med manligt allvar betydelsen af stundens handling och de känslor, som samlat ungdomen med dess friska lif omkring den genom en ungdoms bråda död öppnade grafven, i hvilken så många förhoppningar myllades, men der det, liksom i alla grafvar, icke endast fanns ett mörkt djup nedåt, utan äfven en öppning uppåt mot ljuset. Före jordfästningen sjöng en dubbelqvartett af studentsången första versen af psalmen 452, och derefter sista versen af samma psalm, hvarefter den uppstämde den vackra, vid detta tillfälle särdeles lämpliga sången: Snabba äro lifvets stunder-. Den lika enkla som högtidliga akten var dermed slutad. Många af de närvarande egnade den aflidnes minne den vackra hyllningen att öfverhölja hans stofthyddas a boning med blommor och kransar, innan Aarafvan ivganfvldus