Göteborgsposten – 17 augusti 1869, sida 1

om Chupin hade för ofsigt att drifva mi:me lanches raseri till sin höjd borde han bli tillfredsställd. — Och det är en sådan qvinna som beröfvat mig Martials kärlek!... utropade hon. Det är för denua usla varelse han öfvergifvit mig!. M:me Blanche hänfördes till den grad af sitt raseri, att hon glömde Chupins närvaro, upphörde med all förställning och lade ohejdadt sina hemliga lidanden i dagen. — Ni är väl fullt säker på hvad ni säger, fader Chupin? frågade hon. — Lika säker som Jag är på att jag står här. — Hvem har sagt er allt detta? . — Ingen... man har ögon. Jag gick igår ända fram till Borderic och såg alla tönsterluckorna fråndragne. Marianne visade sig i ett af fönstren. Hon är ej ens sorgklädd ... Detta var verkliga förhållandet och orsaken dertill var, att den stackars Marianne ända till denna dag ej haft någon annan klädning än den m:me dEscorval lånade henne den natt upproret utbröt. Den igamle tjufskytten ville fortsätta sina elaka anmärkningar, men m:me Blanche aforöt honom med en åtbörd. — Sålunda, frågade hon, känner ni till Borderie? — Fullkomligt. — Hvar är det beläget? — Midtemot qvarnarne vid Oiselle, på denna sidan floden, nära en och en half lieue härifrån... — Det är sannt. Jag erinrar mig det nu. Uar ni någon gång varit inne der?