Göteborgsposten – 17 augusti 1869, sida 1

— Hon är ej dum, menade mödrarne, hon har låtit honom sätta upp allt skriftligt, innan de Montaignacska affärerna inträffade. Marianne förutsåg blott alltför väl dessa orättvisa utläggningar då hon tvekade att följa abbå Midons råd. Om hon ännu en gång uppoffrade sig, var det åtminstone i fullt medvetande om anledningen... Detta var sålunda de stora nyheter Chupin medförde till m:me Blanche, orsaken hvarföre han, ånnars så dyster syntes så glad. Han berättade allt detta med en beri lknad lång gsamhet. Han aflevererade så att säga droppa för droppa dessa bittra och stötande detaljer, i det han fann en utsökt glädje i att förlänga den unga qvinnans synbara lidande. Hon lyssnade på honom skälfvande af vrede, konvulsiviskt tryckande naglarne in i köttet. — Hvilken djerfhet! ... upprepade hon, hvilken oförskämdhet!... Den gamle tjufskytten tycktes dela denna åsigt. — Ja, hon kunde ej vänta tills Chanlouineaus säng kallnat, yttrade han, innan hon intog den... Och ändock kan hon skryta af att ba stöpt de kulor som dödade den stackars karlen. Han skakade på hufvudet och fortfor liksom för sig sjelf: — Om hvarochen af hennes älskare ger henne lika mycket, skall hon bli rikare än en drottning, hon kan då köpa både Sairmeuse och Courtomieu.