Göteborgsposten – 17 augusti 1869, sida 1

Herr Lecoq ). Roman af Emile Gaboriau. (Ötrers. fr. Franskan.) — om hon vill gifta sig har hon något att betala bosättningen med. — Ah! hon är ingalunda att beklaga! ... Marianne hade blifvit drabbad af ett omildt öde under det hennes lycka stod i fullt flor: hennes fur hade blifvit dödad på schavotten, hennes ungdom var förspilld, hennes lif krossadt, hvad betydde det? Man beklagade henne ej mer, man afundades henne. Egde hoa ej femtiotusen francs? Bönderna tro ännu mer än stadsfolket på penuingens allmakt: för dem är den ett suveränt medel som läker alla sår, som döfvar den grymmaste smärta. — En hederlig flicka har ej sådan tur! mumlade några fula flickor som ej fått några män. Ända dittills hade man ej varit fullt säker på att Murianne varit Chanlouineaus väninna. Tillochmed efter herr Lachencurs fall märkte man, att det var ett visst afstånd mellan dem. Testamentet lät alla tvifvel försvinna. Huru skulle man på annat sätt kunna förklara en så storartad donation? ) Forts. fr. N:o 187.