Göteborgsposten – 16 augusti 1869, sida 1

Betjenten skakade på hufvudet. — Jag misstänker, sade han, den gamle tjufskytten som dödat våra kaniner midt på dagen under våra fönster; fröken känner honom ... Chupin. — Nej, det kan vara han. — Ah! jag skulle dock kunnat svära derpå ... Det flanes ingen i hela kommunen mer än han som är i i stånd till ett dylikt dåd. M:me Blanche kunde ej säga hvilka skäl som öfvertygade henne om den gamle tjufskyttens oskuld. För allt i verlden skulle hon ej velat omtala att hon träffat honom på mer än en lieuees afstånd från skådeplatsen för brottet, att hon bedt honom stanna, att hon mer än en halftimma samtalat med honom samt slutligen att hon nyss lemnat honom ... Hon teg. Straxt derefter kom läkaren. Han blottade — han behöfde nästan använda våld dertill — herr de Courtomieus ansigte och undersökte det länge med rynkade ögonbryn; derefter ordinerade han senapsdegar, is på hjessan och ett medikament som genast borde hemtas i Montaignac. Då läkaren drog sig tillbaka, följde m:me Blanche honom till trappan. i — Nåväl, doktor? frågade hon. Han gjorde en tvetydig åtbörd och svarade i tveksam ton: — Man kan bli återställd från sådant! Men hvad betydde för den unga qvinnan om hennes far blifve återställd eller doge! Med torra ögon skulle hon