Göteborgsposten – 12 augusti 1869, sida 1

lyst hvilka de frågor ärv i det nyliberalas program som egentligen ligga inom hr Nordenskiölds portce, ej heller i hvilket utskott hans verksamhet bör tagas i anspråk. Om jag icke allt för mycket misstager mig, skall det ej dröja länge förr än äfven hr N. sjelf gör den ledsamma upptäckten, att han alls icke passar för riksdagsförsamlingens allvarliga arbeten, och att den tid han der måste använda är i detta ords vidsträcktaste bemärkelse förspilld.) För det allmännas skull hade det varit särdeles nyttigt om kommerserådet Sjöberg blifvit återvald. Han fyllde med heder sin plats i Andra kammaren under do tre förlidna riksdagarne, och orsaken hvarföre han nu fick stå tillbaka, exempelvis för hrr Mankell, Grafström och Nordenskiöld, kan jag ej fatta. Det är en fråga af stor vigt, som står på dagordningen, men hvars lösning fordrar omfattande specialinsigter, jag menar embetsverkens reorganisation. IIr Sjöberg yttrade sig för densamma med så varmt intresse, och han är på detta område så hemmastadd, att han redan af nyssantydda anledning hade bort återvälja-. Andra kammaren skall visst icke lida brist på ledamöter som med tröttande vidlyftighet orda om reformer — hvartill alls ingen sakkännedom erfordras — men som deremot blifva mycket ordkarga då det gäller att uppgifva huru reformerna skola åstadkommas. Det hade derföre varit önskligt om en sådan kapacitet som hr Sjöberg icke blifvit försmådd. Då hufvudstadens industriidkare specielt skulle representeras i Andra kammaren, så lider det intet tvifvel att hs W. Lindberg dertill var i alla hänseenden mera lämplig än hr Svanberg, äfven af det skäl, att den industriella verksamhet som den förre bedrifver icke blott tager stora kunskaper i anspråk, utan äfven är af ojemförligt större betydenhet, än den industri som hr Svanberg utörvar. IIr Svanberg förordades också endast af Dagligt Allehanda, som dref sin personliga välvilja för honom lika långt, som hr Hierta gick i välvilja för hr Ditzinger. Anmärkningsvärdt är, att den i alla hänseenden både vigtigaste och dyrbaraste institution, som riksdagen eger, för närvarande är ytterst svagt representerad i Andra kammaren, och likvisst är det en institution, ötver hvilken riksdagen ensamt eger att förfoga: nemligon riksbanken. Endast en af dess medlemmar, neml. Carl Ivarsson, kan numera inväljas i Andra kammaren under förestående riksdagsperiod, och äfven med fullt erkännande af den nyssnämndes stora habilitet i mycket annat, lärer ingen vilja påstå att han i bankväsendet, som står på gränsen af, ja till och med är en vetenskap, kan ega några grundliga insigter. Efter grosshandl. Schwans död ingick förste suppleanten, grosshandl. Lindroth, såsom fullmäktig i banken. Han åtnjuter stort anseende på Stockholms börs såsom en skicklig affärsman, och bland fullmäktige tillika såsom en särdeles intelligent bankkarl. Det är otvifvelaktigt att inom det sack, som utgör hans specialitet, skulle han varit Andra kammaren till ojemtörligt mera verklig nytta, än t. ex. hrr Grafström och Nordenskiöld, hvars insigter der sannolikt blitva ytterst inproduktiva. Men — hr Lindroth är alls icke känd! — säger man, och det är sannt, ehuru deremot kan invändas, att okänd måtte han väl ej vara då han blifvit vald af riksdagens elektorer till fullmäktigssuppleant i bankens styrelse och nu fungerar såsom fullmäktig. Orsaken hvartöre han ej på någon vallista uppfördes, var tvifvelsutan den, att der icke fanns någon plats ledig för honom, men väl för andra, som skulle pousseras. Ehuru jag icke kan undertrycka den åsigten, att Stockholms kommun utan synnerlig svårighet skulle kunnat uppdraga och utse bättre representanter istället för hrr Grafström, Mankell och Nordenskiöld, så tror jag dock ingalunda att genom deras anstallning i Andra kammaren någon synnerlig olägenhet skall uppstå. Med några lösligt tänkta eller oantagliga motioner; med några ljungande tal — ) Det är ett nöje för mig att kunna vitsorda hr Nordenskiölds erkänsla för den utmärkelse som nu tillfallit honom. Om aftonen sedan riksdagsmannavalets utgang blifvit känd, samlades ett antal valmän på Lagergrens kafe, för att lyckönska de nyvalda. Hr Nordenskiöld begagnade då tillfället och föreslog en skål för hr Söuerstedt, hvars förtjenster om det allmänna talaren i ett varmt föredrag skildrade. Den unge representanten adagalade derigenom att han lifvades af en känsla — tacksamhetens — hvilken är temligen sällsynt hos dem som intagit en politiskt tramstaende ställning