Göteborgsposten – 9 augusti 1869, sida 2

någon ro, gifvit akt på er och sett en djup oro afteckna sig i era anletsdrag ... — Jag bedyrar ... — Ah!... bedyra ingenting, kyrkoherde... I förgår afton då ni vid mitt uppvaknande kom upp hit, var ni dödligt blek och min hustru hade helt säkert gråtit... h varföre? ... Vanligtvis då abbå Midon ej ville svara på vissa frågor af den sjuke ålade han honom tystnad, i det han sade att tal och oro skulle fördröja tillfrisknandet ... Oftast lydde baronen, denna gång icke. — Det beror på er, kyrkoherde, att göra mig lugn, fortfor han . .. Erkänn att ni fruktar det man skall upptäcka min tillflyktsort ... Denna fruktan plågar äfven mig ... Nåväl! ... svär att ni ej låter dem taga mig lefvande, och ni återger mig mitt lugn... — Jag kan ej gå en sådan ed! mumlade abben och bleknade. Herr dEscorvals blick beslöjades. — IIvarföre det? ... fortfor han ... Om jag blefve tagen, hvad skulle då hända? Man skulle vårda mig och så fort jag kunde hålla mig uppe, skulle man fusiljera mig ... Skulle det vara ett brott att bespara mig det rysliga i ett sådant straff? ... Ni är min bäste vän, kyrkoherde, svär mig att bevisa mig denna sista tjenst ... Vill ni att jag skall förbannn er derföre att ni räddat mitt lif? ... Abben svarade ej, men hans blick fästades, frivilligt