Göteborgsposten – 7 augusti 1869, sida 1

kan ha att göra med en notis om hertigens gömma hviskar Echo sakta tillbaka: kärlek i nöd och lust! Men när middagen kommer, bjuder man pappa, mamma och hela slägten på hvad Haga förmår eller också äter man sin middag ute på en holme i Mälaren. Hvilken förtjusande början på en smekmånad! Men länge räcker icke den fröjden. Ännu några dagar och det unga paret skall vara midt inne i festligheterna igen, denna gång hinsidan Sundet, dit så många välönskningar och välsignelser följa den svenska konungadottern och hennes unge brudgum. Ty i grund och botten äro vi svenskar dock ännu konungska, åtminstone vi tidningsskrifvare. Eller huru eljest förklara att alla våra tidningar, äfven de, hvilkas politiska färg stöter i blodrödt, med förtjusning slukat de alnslånga berättelserna om förmälningshögtidligheterna, huru förklara att samme brefskritvare, som nästan tyckes ha gjort till sitt lifs uppgift att klandra och håna hela vår svenska konungafamilj, ett, tu, tre blir lika intresserad af kungliga, kejserliga och furstliga tuniquer, garnitarer och Ådekorationer? som sjeltvaste — hr Hvemsomhelst. Nej, vi äro bestämdt rojalister allihop, ända från O. v. K. till Syster Ullas bror. Alla? Nej, i hufvudstaden i Nerike bygger och bor lyckligtvis en det offentliga ordets bärare, för hvilken allt konungskt är en styggelse. Han förgrymmas väldeliga, när efter urgammal sed några kanonskott lossas på en ung furstes födelsedag och griper genast i flykten tillfället att på samma gång måtta ett hugg åt det kyliga samhället. Följande stod nemligen att läsa i sista numret at Nerikes Allehanda: Hertigen af Nerike, konungahusets yngste telning, hvilken 1 Augusti 1865 nådigst lät sis födas. fyllde alltså 1 dennes 4 år. Skyldig uppmärksamhet torde fordra, att detta här nämnes, då hulvudstaden i Nerike icke, likasom Stockholm och Göteborg, kom sig för att på den märkliga födelsedagen anordna kanonsalut. IIvad saluterandet i Stockholm och Göteborg at Nerike födelse skulle vi ha svårt att fatta — om vi icke visste, att ansvarige utgilvaren af Nerikes Allehanda nyligen återkommit till Örebro från en utländsk resa och sjelf öt vertagit shefskapet öfver sin hufvudstads tidning. Se. deri ligger poängen! Egyptiskt mörker... svart som i en säck ... ska detta vara en stor stad: .. fn anfäkta alla byggnadsställningar!... erbarmligt knussel!... se der de uppbyggliga glosor som man nu en tid bortåt hört mum las af de dystra skuggor, som under nattens heliga tystnad utefter husraderna famlat Big fram på våra gator. I går afton slog dock upplysningens timma och vi fingo ändtligen så pass ljust som kontrollören å stadens vägnar för allmänna belysningen tycker att vi bör ha det, äfven om 53,447 andra dödliga skulle med Goethe utropa: Mera ljus! Men för att återkomma till regyptiska mörkret, skulle det icke kunna anses som ett tidsenligt, ett fullkomligt berättigadt anspråk, att tändningsperioden vidtoge minst 3 veckor tidigare, eller med medlet af Juli månad? Fördelarne af en sådan anordning nattetid torde eligga i öppen dag och omkostnaderna bli jemförelsevis ringa mot dessa. Det vore illa om vår stad både i inoch utlandet skulle få det ryktet om sig, att igerna vilja vandra i mörkret, då det behöfdes så litet (gas) för att förvärfva oss ett annat — och bättre! Konstutställningen lider till sitt slut. I morgon afton passerar den siste biljettköparen genom kontroll-korset och sedan återstår endast en liten respitförmiddag, för dem som önska pröfva den nyckfullaste af alla gudomligheter, Lyckan. Försäljningen af taflor har gått raskt undan, det ser verkligen ut som om det låge en viss sanning i uttrycket Göteborgs-meecenater, ty de allra flesta äro inköpta af personer tillhörande vårt samhälle. Lottförsäljningen har deremot icke varit fullt så tillfredsställande; man har troligen icke betänkt att uppoffringen af en eller några riksdaler äfven berättigar till ett mocenat-kap, i smått visserligen, men derföre ingalunda mindre respektabelt. Med denna för mången helt säkert föga kännbara, pekuniära upposlring kan man dock i sin mån bidraga till uppmuntrande af den skandinaviska konsten: konstnären lefver icke blott för att måla, han lefver för att se sin talang, sina sträfvanden uppfattade och uppskattade efter förtjenst, han behöfver uppmuntran icke blott i ord utan äfven i handling. IIvad gagnar det honom om hans namn på ryktets vingar flyger kring verlden, men väggarne i hans atelier äro behängda med osålda taflor? Huru lätt utsläckes icke snillets gnista, huru snart fäller icke inspirationens genius ihop sina Psyche-vingarom konstnärens fot vid hvarje steg framåt stinges af de dagliga behofvens uddhvassa törnen; huru snart måste han icke nedsjunka till handtverkare om han till slut nödgas måla för att lefva! Betänken detta I stora och små mwcenater: ännu beder månget värderikt konstverk om en plats i edert hem, hvilket det kanske fattades just denna prydnad för att bli ett litet mönster för huslig trefnad, ännu finnas lotter qvar i öfverflöd, ty det är först i morgon afton som lottförsäljningen upphör och först i öfvermorgon kl. 12 middagen, som lyckobjulet sätter sig i rörelse! Det torde böra anmärkas, att lottförsäljningen tills dato inbragt mellan 3 och 400 rdr öfver den från början bestämda inköpssumman, 3,000 rdr, hvadan ytterligare inköp af utställda taflor