Göteborgsposten – 6 augusti 1869, sida 1

blek som om den sista bloddroppen runnit ut ur henne ådror. . — Vi resa, herr hertig, sade hon med köld och v ha kommit för att säga er farväl. — Huru! ni resen, ni viljen väl ej... Den unga qvinnan afbröt honom med en åtbörd oci drog fram Martials bref som hon räckte bertigen. Han läste det och blef så förvånad att han ej er gång hittade på en ed. — Obegripligt! ... stammade han; otänkbart! ... — I sanning otänkbart! ... upprepade den unga qvin nan sorgset, men utan någon bitterhet i tonen... De skulle ha varit ädelmodigt af honom att ha öfvertänk detta dagen före och ej dagen efter bröllopet . . . Men sit Martial att jag förlåter honom att Lan krossat mitt hjerta att han gjort mig till den olyckligaste varelse i verlden. . Jag förlåter honom likaledes den ytterligare förolämpninger att tala med mig om sin förmögenhet... Jag önskar at han må bli lycklig... Farväl, herr hertig, vi skola e återse hvarandra... Farväl! ... IIon fattade sin fors arm och de stodo i begrepp att aflägsna sig... Hertig de Sairmeuse, som något återhem tat sig från sin bestörtning, hade blott tid att ställa sir framför dörren. — Ni få ej lemna mig på detta sätt! utropade han jag kan ej tillåta det... Vänta åtminstone tills jag träffa Martial, han är kanhända ej så brottslig som ni tro... — Ack! nog! ... afbröt marquisen, nog!...