Göteborgsposten – 4 augusti 1869, sida 1

framför gardinen står en karl, med några protver i handen, och håller tal för pnbliken. Han frågar: Ilvad bjales för varan? Någon ur hopen svarar t. ex.: En francs! — Genast höres en röst bakom gardinen — varornas egare håller sig dold der — ropa: Två francs tio centimer! ... Ånyo en ur hopen, som ökar på några centimer. Rösten bakom gardinen likaså. Och så fortsättes auktionen tills den osynlige roparen tycker att han fått saken tillräckligt i gång och tvärtystnar. Mången, som passcrar förbi, skriker ett par centimer mera än rösten förut och — fastnar för köpet. Denna krok att locka köpare är temligen grof; men på en plats der tusentals menniskor stiyka fram i timman, finns det alltid någon, som nappar. I Champs kElystes, Avenue de Neuilly och andra ställen, der en mängd taskspelare och dylikafäro församlade, kan man mista hörseln vid ljudet från tjogtals olika stämmor, från diskanten till basen, som söka ötverrösta hvarandra för att tingsla åskådare. kit annat sätt att samla publik omkring sig är aw spöka ut sig i löjliga fantasidrägter. På boulevard de Grenelle, bortom Marslaltet, såg jag häromdagen en karl, klädd i röd och hvit tricotklädning och med en förgylld kask med blå plym på hufvudet, stående på en kärra, som drogs af en ungefär lika kostligt utspökad neger. Ibland stannade kärran, negern slog några hvirflar på en trumma och mannen i kasken öppnade språklådan. IIan hade en mängd blyerisstift, salvor och håroljor till salu. Dessutom påstod han sig kunna bota tandvärk på en minut. En stor oolksamling åsåg spektaklet och en person lät ull och med rycka ut en tand på sig. Under denna operation slog negern ea trumhvirfvel. För öfrigt tycktes kommersen vara utomordentligt liflig. En atton fästes min uppmärksamhet på att en person stod framåtlutad i en portgång vid rue Richelieu och ritade åtskilliga figurer med krita på planstenarne. Först drog han upp en qvadrat, så derinom en triangel, så några kabaiistiska tecken af olika form o. 8. v.. Ett par förbigående stannade och såg på och — jag med. Avtalet nysikna ökades mer och mer, allt under detatt mannen heltmystiskt fortsatte med sina besynnerliga streck. Slutligen rätade han på sig och kastade liksom en törvånad blick på de kringstående. Ilan tycktes fråga: IIvad gapar ni på: och lite hvar kände vi oss liksom en smula generade, åtminstone undertecknad. Ilvad hade vi egentiigen i portgången att göra? Mannen smålog och började prata en mängd osammanhängande saker om att vi troligen vore mycket intresserade för hans person, efter vi så talrikt infunnit oss, och af pur tacksamhet ville han, utan den ringaste ersättning, spå oss i kort, uti hvilken ädla konst han vore särdeles bHemmastadd. Ju, ifall det funnes någon ogift eller icke sörlofvad bland de manliga åskådarne, skulle han genast i korten utvisa huru den blirvando käresta komme att se ut! Det der lät pikant nog och vi gjorde oss till ogifta och oforlofvade hvarenda en sör tillfället. Trollkarlen delade ut korten och bad oss se på dem mot lyktskenct. Vi följde rådet, och samtlige koren innehöllo figurer i lättsinniga attituder, af ungefär samma skrot och korn som de, hvilka uti smyg förekomma uti handeln atven i Sverige. Jag kan icke neka till att jag blef hvad man kallar flat; men då mannen tillade att han hade fullständiga lekar att tillgån, kunde Jag ej låta bli att skratta. Den som sig i leken ger, måste leken tåla! heter det. IIela den der tillställningen med kritstrecken var en fint, för att samla folk och sedan få tilltalle att förevisa ooh utmångla korten. Köplusten tycktes emellertid ha blifvit särdeles uppjagad. För min del var jag belåten med det pikanta i sjelfva försäljningssättet. Ja, otaliga exempel i ungefär denna stil skulle kunna berättas. En kontrast till de, hvilka prata för varan, uppenbarade sig också litet emellanåt. Man sitter t. ex. på en restauration. En qvinna infinner sig och, utan att yttra ett ord, lägger hon en tryckt visa på bordet, hvarefter hon gör pi samma sätt hos alla de ölriga gästerna och — försvinner. Om ett ögonblick kommer hon tillbaka igen, lika stum som förut, och plockar ihop sina visor, ifall de ligga orörda qvar. Ilar man deremot börjat ögva i något exemplar, räcker hon fram handon, öppnar munnen och säger: Två sous, monsicur! Visan anses vara köpt; ty att återlemna densamma. sedan men läst deri, betraktas som mindre nobelt. I konsten att annonsera och affischera ar