Göteborgsposten – 4 augusti 1869, sida 1

Som man ej kan lefva ensam, huru öfverliigsen man än tror sig varn öfver alla andra, hade han bekantskaper, men genom hans artighet trängde alltid ett slags nodlåtenhet fram. Då han gaf en fest till firande af sin sons bröllop, hade han inbjudit alla adelsmän i trakten. De hade kommit... godt! De flydde derifrån .. lycklig resa! Om hertigen var förbittrad öfver denna tykt, var det emedan den med en fruktansvärd vältalighet förebådade en stundande onåd. Men han försökte att ljuga för sig sjelf. — De skola återkomma, sade han till fröken Blanche, vi skola få se dem ångerfulla och ödmjuka! Lita pa migl!... Men hvar kan Martial vara? Den unga qvinnans ögon lagade, men hon svarade cj. — Kan han ha gått bort med sonen till den afrättade Lachencur? återtog hertigen. — Jag tror det... — Han kan ej dröja att återkomma . . . — Hvem vet! ... Hertig de Sairmeusc slog handen i kaminen, så att han kunnat krossa marmorn. — Jarnibleu! utropade han, det skulle vara att råga måttet ... Den unga bruden trodde att hertigen oroades och för argades för hennes skull... Men hon bedrog sig. Ilan änkte blott pa sin gäckade ärelystnad. Hvad han in kunde fälla för yttranden om Martial, så erkände han inom sig dennes ölverlägsenhet; han hyste