Göteborgsposten – 4 augusti 1869, sida 1

A -d ss-o-. k1)7——— — till hälften ena ögat, som han dock åter genast tillslö men ej så hastigt att hans dottor ej märkt det. — Jag mäste tala med er, fortfor hon, res er upp!.. Han vågade cj vara ohörsam. Med möda reste ha sig upp. — Ah! hvad jag lider!... klagade han, hvad j lider! .. Hans dotter betraktade honom med en föraktlig blicl och yttrade i en ton af bitter ironi: — Tror ni att jag är i himlen då? — Tala, återtog herr de Courtomieu, tala, efter d nödvändigt vill det. Men den unga qvinnan var ej färdig ännu. — Lemnen rummet! sade hon till domestikerna. De drogo sig tillbaka och sedan hon reglat dörrer yttrade hon: — Låtom oss tala om Martial! Herr de Courtomicu hoppade till vid detta namn oci hans händer knötos. — Ah! den uslingen ... utropade han. — Martial är min man, min far. — IIuru! ... efter allt hvad han gjort vågar ni för svara honom! ... — Jag försvarar honom ej, men jag vill ej att ma dödar honom. Om nagon i detta ögonblick förkunnat Martials död skulle herr de Courtomieu ej ha blifvit förtviflad deröfver (Forts.)