Göteborgsposten – 3 augusti 1869, sida 1

liga som bildstoder, bleka, stumma, bestörta ech liksom förstenade. M:me Blanche, bruden, bröt förtrollningen. Hennes fängslande, ännu späda behag dolde en otrolig energi och en förvånande viljekraft. Hon hade mod för alla och lyckades återvinna sin kallblodighet, när hvar och en annan tappat hufvudet. Under det marquis de Courtomieu ännu satt afsvimmad, utan att någon tänkte på att hjelpa honom, under det hertig de Sairmeuse bet sig i fingrarne af vrede, försökte den unga marquisinnan rädda skenet... Armen var ännu domnad efter Martials hårda tag, hjertat svälldo af hat och raseri, hennes ansigte var hvitare än brudslöjan, men hon hade kraft att återhålla sina tårar, hon förmådde att framtvinga ett småleende på sina läppar. — Det är verkligen att gifva allt för stor vigt åt ott litet missförstånd, som i morgon skall bli förklaradt, sade hon nästan glädtigt till de personer som stodo närmast henne. Derefter gick hon fram nästan till midten af galleriet och gjorde ett tecken åt orkestern att börja en kontradans, Musikanterna voro ej mindre bestörta än gästerna. Emellertid återtogo de sina instrumenter och stimde upp. Men vid de första ljuden från orkestern rusade gästerna med en gemensam rörelse mot dörren. Man skulle kunnat tro att elden brutit ut i slottet .. Man drog sig ej tillbaka, man flydde... En timma förut hade hertig de Sairmeuse och mars.