Göteborgsposten – 2 augusti 1869, sida 1

RR — D ett bevis derpå som jag ämnade öfverlemna till Maurico och som skull lugna er... — Hvad är det för ett bevis... — Det af mig skrifna konceptet, i utbyte mot hvilket min far gynnat baron dEScorvals flykt... En oförklarlig aning afhöll mig från att bränna upp detta komprometterande papper... jag har nu nytta deraf. Återtag detta bref, som gör eder till herrar öfver mitt öde. Hvarje annan än Jean Lachencur skulle ha blifvit rörd af denna själsstorhet. Jean förblef oblidkelig. Han bar i hjertat ett hat, som ingenting afväpnar, som följer blodomloppet i ådrorna, som ingen upprättelse mildrar, som långt ifrån att försvagas med åren tilltager och blir allt mera fruktansvirdt, Han skulle ha uppoffrat allt, han uppoffrade i detta ögonblick allt, den olycklige, för den outsägliga njutningen att se denne stolte marquis, som han afskydde, vid sina fötter. — Godt, sade han, jag skall lemna det at Maurice. — Det är en vänskapspant, tycker jag? Jean Lacheneur gjorde en på en gång ironisk och hotande rörelse. — ln vänskapspant! ... utropade han; så ni tycker det, herr marquis! ... Mar ni glört allt det blod som flutit mellan oss! Ni har ej afskurit tågen, må vara! ... Men hvem har dömt baron dd Escorval till döden oskyldigt? Är det ej hertig de Sairmeuse? Ni glömmer då att ni och de edra fört min far till schavotten!... Huru har ni tackat denne man, som med uvpoffrande redlighet återgifsif