Göteborgsposten – 31 juli 1869, sida 1

den. Hvad vi förutsett, inträffade också ganska riktigt: Christina tog till lipen och hvad landtmannen så länge önskat sig, ett ymnigt och vederqvickande regn, uppsångades under natten till Lördagen begärligt af den törstande jorden. Härmed var också gärdet uppgifvet, den ihållande torkans herravälde brutet och så kunde Sjusofvaredagen med sin omvexling af regn och solsken inge oss en förhoppning om ett sannskyldigt drifhusväder hela sju veckorna igenom. Du i dina förhoppningar så ofta svikne och derföre -— naturligtvis endast derföre — sällan fullt belåtne landtman, om den förflutna veckan kommit hoppet om ytterligare rika skördar att i din själ växa i kapp med vårsäden och potatisen på dina åkrar, om andra, af Konungens Befallningshafvande i länet afgilna årsväxtberättelsen kommer att täfla med den första i hugnesamma uppgifter, glöm då icke under glädjeruset bort, att tacksamheten är en dygd och otacksamheten en odygd, utan skänk vid tillfälle en vänlig tanke åt — väderleksbetraktelserna i Vekokrönikan! Sedan det kinesiskt-amerikanska sällskapet med festarrangementet i Onsdags afslutat sin sejour härstädes och förmodligen redan i Thorsdags välbehållet Arr-Hee-verat (nå, du milde!) till Kristiania, sedan associationssällskapet följt exemplet och Jahnkeska soloqvartetten snart gifvit oss en god dag, stå våra stora och små muntrationslokaler öde och tomma. Annat slag förlidet år vid den här tiden. Mindre Teatern hade nyss upphört att genljuda af bifallsstormarne åt Min ros i skogen, Ett barnlöst hem m. m., på Nya Teatern hade en elitkår af kungliga dramatiska scenens artister efterträdt en dito af den kungliga lyriska, plus fru Lund och hr Sjöblom, sedan dock Japanesiska Draktruppen deremellan gjort sommarprogrammet oupphörligt fortlöpande; i stora salen på Lorensberg hade den söte Louis Fischer-Achten gitfvit en konsert, dervid han dock fått göra den ledsamma erfarenheten att troheten icke alltid är så ster i Norden, som skalderna vilja påstå, och i Bloms salong exponerade Drottningen för alla jätteqvinnor, sina kolossala behag mot en i jemförelse dermed obetydlig inträdesalgitt. I år har Nya Teatern hela sommaren stått öde och tom, väntande på hösten, på hr Strakosch och hans tecken och under. Man vill veta, att den nyengagerade primadonnan Linda Carraciolo skall vara Åetwas ausserordentliches och att den lyriske tenoren monsieur Kettin är eu mycket vacker ung man, som sjunger som en engel. Marinonister och Sabattinister, varen på er vakt, man vil söka taga er med storm! Den nyengagerade kapellmästaren Carlo Patti säges vara en värdig broder till Adelina och Carlotta och dertill riddare af en eller flera ordnar. Det ser nästan ut som hr Strakosch haft er dunkel aning om vissa detaljer af det sista stjernfallet, eftersom han icke vågat uppträda i Göteborg med en director musices utan en bandstump i knapphålet. För den händelse någon skulle finna denna stiltje inom de offentliga nöjenas verld odräglig, skulle hans själ längta efter att på tonernas vingar få aväfva bort från all verldens tråk och bråk — nåväl, så behöfver sagde någon icke precis resa till verldens ända för det, han behöfver endast idag begitva sig till Marstrand, hvarest man i afton bjudes på konsert at sådana artister som fruarne AndröevStenhammar och NerudaArlberg samt hr Frika Arlberg. Men icke nog dermed, i morgon middag gifves vid samma välsignade badort en Konsert-Matine af hrr Anders Willman och C. F. Lundqvist, hvilka i afton anlända dit från Norge tyngda af ära och lagrar. Alla dessa artister äro för väl kända för att icke konserterna oaktadt de följa så tätt på hvarandra, skulle locka folk och vi förutsätta också att de båda konserterna bli till trängsel besöktal-. Sångarfirman Willman Lundqvist skall, vi hoppas det åtminstone, icke passera igenom vår stad utan att låta höra sig, ty så utdödt är väl icke vårt samhälle att sådane sångare skulle behöfva sjunga för tomma väggarne. 1 Norge har, som vi ofvan antydt, deras framgång varit fullständig. Hr Willmans talang är der sedan föregående konstresor väl bekant, men det är med nöje vi erfara att äfven hr Lundqvists präktiga röst i vårt broderland gjort sig gällande. Sålunda skrifves från Bergen efter en de-städes af de båda sångarne gifven konsert: Det hjertliga mottagande, som kom hr Willman till del, finner icke allenast sin förklaring som ett naturligt uttryck för allmänhetens glädje öfver att få förnya bekantskapen från tidigare dagar, men bör äfven anses som en pligtskyldig tribut gentemot en konstnär af så framstående rang och betydenhet TA 2 4