Göteborgsposten – 29 juli 1869, sida 2

— Är ni rädd? frågade han. Den andre höjde på axlarne och svarade kallt: — Efter ni tager det på detta sätt, så låtom oss stiga på. l De stego upp i andra våningen af hotellet och kommo till ett rum, hvars möbler till en del voro borttagna och der allt var i oordning. Det var Martials ungkarlsrum. Föregaende afton hade han trott att han skulle ligga der för sista gången. Detta rum hade fordom varit Jean Lacheneurs under de tider, då han tillbragte ferierna hos sin far, och ingenting var sedan den tiden förändradt der. Han igenkande gardinerna, mattorna, allt ända till den gamla satöljen, i hvilken han brukat sitta och i hemlighet läsa romaner. Så snart de kommit in, gick Martial till en liten byrå, som stod i ett hörn, ryckte snarare iän låste upp den, och tog i en låda ett hopviket papper som han stack i sin ficka. Oaktadt han syntes handla under fulla utöfningen af sin fria vilja, skulle en granskare ha blifvit förfärad örver hans hittiga rörelser, hans blekhet och glansen i hans ögon. De vansinniga förråda sig genom ott dylikt beteende, då de tyckas uppföra sig som mest förståndigt. Låtom oss nu begifva oss i väg, sade han... Man måste undvika en scen; min far och... min hustru söka mig utan tvifvel... Vi skola förklara oss för hvarandra derute. (Forts.)