Göteborgsposten – 28 juli 1869, sida 1

Bref frän Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Paris d. 12 Juli 1869.) Solsken och sogelqvitter narra oss ut. Boulevardernas eviga stoj och larm fängslar oss ej. Vi ha så länge vant ögat vid mensklighetens gnabb och kif, att det för en gång lyster oss uppsöka fridens stilla boningar. Tänk om vi skulle göra ett besök på Paris kyrkogårdar! Min Gud! en sådan tråkig korrespondent! hör jag er redan utbrista. Uppriktigt sagdt, har man eljest många gånger förebrått mig raka motsatsen. Må nu ytterligheterna vidröra hvarandra! Hvem vet för resten om icke mången glad själ förut sväfvar bland gratstenarno? Det kan vara orsak till glädje nog, att slippa lös från den tarfliga stofthyddan. I alla fall är dagen glad, såsom jag redan antydt, medelst solsken och fogelqvitter; läkom oss komma öfverens om det! Paris har tre begrafningsplatser, MontParnasse, Montmartre och Påre Lachaise. När boulevardens hvimmel kännes trist, när Bouognerskogens toiletter aynas ensormiga, när sasöernas hjeltar ha skrikit sig hesa, när cancanens attituder förlorat sin retelso — då söker pariserverlden upp sina anförvandters grafvar och lägger en blomma eller krans på kullen. Mont-Parnasse är den minst besökta. Små barn stupa kallerbytta på gångarne och se inte ledsna ut det ringaste. För öfrigt kunde jag ej upptäcka något annat märkvärdigt än att en at grafvarne utmärkte sig framför de öfriga genom sin rikedom på friska blomster och att ett par soldater knäböjde vid densamma. Men så hvilade också derunder en barmnertighetssyster, Rosalie Rendu, som varit med på Krim och till och med gjort sig för jent af hederslegionens kors. Den ene af de båda soldaterna hade hon förbundit tre gånser; den andre hade hon räddat lifvet på. Det var således tacksamheten som dikterade leras känslor, der de nu böjde knä. Heder it dessa begge krigare! ) Införandet fördröjdt till följd af bristande ut:ymme. i Red. af G.-P. 20 ERE LAR RANA AEA ARG