Göteborgsposten – 28 juli 1869, sida 1

vå 7. f. DOnnter. AV senterar sig på balerna i de la Croixs salong i Stockholm. Ar det då för ekläreringens skull? Den är verkligen briljant, men jag har dock sett lika storartadt i andra hufvudstäder. Jag vill hoppas att den tid ej är aflägsen, då det icke längre är Mabille, som i främsta rummet är föremål för främlingens nyfikenhet i Paris. När det nu således icke blir någon balbeskrifning af, vore det kanske min skyldighet att röra mig inom det politiska området. Hvad gör fredsligan? Och hvad har man för sig i lagstiftande församlingen? Dessa frågor skulle måhända stå främst på mitt program. Uppriktigt sagdt, vet jag dock icke hvartill det egentligen skulle tjena. Det fions en inrättning, som kallas Lelektrisk telegraf och som tagit sig friheten att tillintetgöra nyttan af alla korrespondenser. Napoleon vågar ju knappt vrida på ena mustachen och hans ministrar hinna nätt och jemnt att taga sig en pris snus, innan man har reda på det i verldens alla hörn. En korrespondent går här och gör sig all möjlig möda för att samla och anteckna ungefär lika vigtiga ämnen för ett bref till hemlandet, men just som han skall doppa pennan i bläckhornet kommer uppassaren in med senaste tidningsposten och der läser han nu alla sina pikanta nyheter under rubriken: Telegrafunderrättelser. Den välsignade telegrafen! Det borde vara i lag förbjudet, att så der låta all verldens ve och väl hänga på en tråd. Isynnerhet är det för märkvärdigt, hvad man hemma i Sverige har godt om sådana der telegrasdopescher. Om man här i Paris slår ut en ruta den ena timman, så har man reda på det i Sverige den andra. Om en pnblicist blir dömd till några hundra francs böter på morgonen, så publiceras det i svenska tidningarne på aftonen o. 8. v. Jag vill slå vad om, att inom ett par dagar skall det hafva gått igenom hela pressen, att t. ex. tidningen Rappels redaktörer, Laferriere och Arnould, i förgår dömdes, den förre till en månads fängelse, den senare till tre månaders fängelse och 500 fres böter, samt geranten till två måna ers fängelse. Detta kan ju också betraktas som mycket aktningsvärdt af oss, ty det bevisar att vi följa med vår tid. Men om alla publicister i Sverige sammanträffa på en punkt, för att gemensamt rådpläga om sina ganska vigtiga angelägenheter — inte har så mycket som en katt reda på det i Frankrike! Om blomman af nordens intelligens under fröjd och jubel reser från det ena riket till det andra, för att för långliga tider knyta vänskapsband — hvem frågar efter det i Frankrike? Om Skandinaviens förnämsta artister, med en konung i spetsen, talrikt samlas för att debattera om konsten och dess fordringar — hvad angår det någon menniska i Frankrike! Och mera sådant att förtiga. Kommer det händelsevis någon notis om oss, är det en riktig raritet, och vi skynda att med glupande begärlighet aftrycka den. Och ännu mindre har sjelfva folket reda på oss. Det går tillochmed så långt, att man, för likheten i namnen, förblandar Suede och Suisse (Schweiz). Ja, jag har tillochmed hört en dam, som sjelf gör anspråk på att vara bildad, fråga om den nya Suez-kanalen ligger i Sbede! Detta tviflar ni kanske på, men det ar på mitt hedersord sannt. De flesta dock betrakta oss som danskar. Och härtill har icke litet bidragit åtskilliga omständigheter under studentsångarnes härvaro. Min vän Måns Månsson har en gång vidrört detta sorgliga ämne och han har sannerligen icke öfverdrifrit. Huru skall nu denna okunnighet om oss förhlaras? Jo, helt enkelt af det franska folkets låga bildningegrad. Sverige kan i civilisation ställa sig i jemnbredd med hvilket ann-t land som helst och den som icke en gång känner vårt land till dess rätta namn, den kallar jag helt simpelt för rå och okunnig, Mången derhemma tror t. ex. att Christina Nilssons triumfer skulle ha fästat fransmännens uppmärksamhet på oss. Jo, pytt också! De fianas, som vilja göra henne till engelska. Ja, den stora mängden, och dertill räknar jag åtskilliga hundratusen, veta icke annat än att hon är infödd fransyska. Äfven detta tviflar ni på, eller hur? I så fall ber jag er att i likhet med undertecknad studera pariserklasserna på närmare håll. Känn dem riktigt på pulsen och ni skall baxna öfver deras egenkärlek! Alla andra nationer betraktas som barbarer, och likväl råder så stor barbarism bland dem sjelfva. Såsom ett ganska talande exempel på egenkärlek, kan jag t. ex. omnämna en liten notis ur Figaro, som rör sig om prins OScar. — ä—————7 2 umnuy