Göteborgsposten – 28 juli 1869, sida 1

Men Martial tillhördo det slaget menniskor, hvilka blotta skymten af tvång gör ursinniga. Tanken på att han skulle synas gifva vika för hotelser, då han i verkligheten gaf vika för Mariannes tårar, var honom motbjudande. i — Hör mitt sista ord, herr kyrkoherde, sade han. Gif mig i ögonblicket det koncept som jag blifvit narrad att skrifva genom Chanlouincaus list, och jag svär er vid mitt namns heder, att allt hvad som står i menniskomakt att göra för att rädda baronen, skall jag göra . .. Hvarom icke, om ni misstror mitt ord, så farväl. Ställningen var förtviflad, faran hotande, tiden dyrbar ... Martials ton gaf tillkänna ett orubbligt beslut. Kunde abbn tveka? . Han drog brefvet ur sin ficka och räckte det åt Martial: — Se här, min herre, sade han i högtidlig ton, kom ihåg att ni satt ert namns heder i past. — Jag skall komma ihåg det, herr kyrkoherde... Gå att hemta tågen. Man tänke sig sålunda abbe Midons sorg efter det baronens olycksfall inträffat, och hans förvåning då Manrice utropade att tåget blifvit afskuret. — Det är mitt blinda förtroende som är orsaken till baronens död!... sade han. Och likväl kunde han ej förmå sig att anklaga Martial denna afskyvärda handling. Den förrådde en så svart nedrighet och ett så oerhördt skrymteri, att man ej gerna kunde tänka sig dem hos en så ung man. (Forts.)